Göteborgsposten – 14 mars 1874, sida 2

Från Finansverlden. Svångningar på de tyska börserna. — Turkiska finansförhällanden. — The Mining-Bureau. — Export och import i Storbritannien och Frankrike i Jaunari 1874. — Jernindustrien i Nordamerika. — Unionens handelsflotta. Februari månad tilländagick under en anmärkningsvärd matthet i speknlationen på samtliga de enropeiska börserna. Indast i Berlia och Wien hade man under några dagar varit vitne til en konstlad hausse, som hade sitt upphof från sistnämnde plats och som Berlin, om ock något motvilligt, följde. Denna stämning varade dock icke länge, då förbållandenas makt snart åter förde fonderna ned från denna lilla stigning, och i Berlin inträffade till och med under nägra dagar en så stark reaktion, att, isynnerhet för alla slags jernverks-, grufveoch kolaktier, till en del äfven för vissa jernvägsaktier, en formlig panik rådde. Då det likväl i sjelfva verket fanns lika liten anledning till ett starkare nedgående som till motsatsen, så slutade fonderna med att återtaga sin förra medelhöjd, men spekulationen var och är fortfarande ringa. Den totala bristen på någon framstående händelse inom sinansverlden gör, att man haft tillfälle att fästa uppmärksamheten på de turkiska finansförhållandena, med hvilka de framstående engelska, franska och österrikiska bladen samtidigt sysselsätta sig, sannolikt närmast med anledning af Sadyk Paschas resa till Paris för att åstadkomma en utredning af Portens intrasslade förhållanden — naturligtvis genom ett nytt lån. Detta torde emellertid svårligen blifva möjligt att erhålla. — Ända sedan 1854, den tidpunkt då Porten började uppträda på den europeiska penningmarknaden, har den ytterst noggrannt uppfyllt sina förbindelser. Allt större låneoperationer efterträdde hvarandra, men det var först efter 1865, som lånegifvarne började visa någon oro. Man frågade sig, om tillväxten af Turkiets naturliga rikedomar, så stora dessa än i verkligheten vore, likväl kunde gå lika fort som tillväxten af skuldsumman, som hettes vara afsedd att utveckla dem. Regeringens punktlighet att betala sina räntor och amorteringar hindrade likväl förtroendet att brytas, och regeringen kunde ännu upptaga två stora lån, 1865 och 1868. Deremot lyckades mindre väl jernvägslånet af 1870, hvilket visserligen upptogs af ett privat bolag, men var garanteradt af regeringen ; dan ena hälften deraf placerades med stor svärighet, oaktadt den enorma premie, som erbjöds långifvarne; den andra hälften är nästan helt och hållet ännu i de kontraherande bankirernas händer och har icke kunnat placeras. Nu synes emellertid den turkiska