Göteborgsposten – 12 mars 1874, sida 2

Den unga damen satt afsides, tydligen fördjupad i åskådandet af den pittoreska staden med dess vidsträckta halfeirkel uf berg; men det fanns föga nyfikenhet eller beundran i hennes blick. Hon liknadefen person, som lider af någon allt annat undanträngandeftanke eller farhåga. Hennes sätt var nervöst, hennes ansigte blekt, hennes blickar oroliga. Hon var synbarligen engelska, omkring tjugo år gammal, ehuru hon knappt såg ut att vara mer än sexton. Hon var begåfvad med en sällsynt och i hög grad tilldragande skönhet. Lång, smärt, och full af bebag i sin hållning och alla sina rörelser hade hon en skär hy, en bred panna omgifven af svart buckligt hår och ögon, hvilkas mörka glans lemnade en påminnelse om tjusande tropiska nätter, då den mörka himlen är öfversållad af tindrande stjernor. Det var ett ljuft och ömt uttryck i hennes ansigte, men detta ansigte uttryckte äfven beslutsamhet och mod. Hennes äldre följeslagerska, en hederlig gammal engelsk qvinna med vänligt utseende, hvilken fordom varit den unga flickans amma och nu tjenstgjorde såsom kammarjungfru åt henne, stod vid sidan om henne och betraktade henne då och då med oroliga blickar. — Vi äro nästan framme, miss Olla, sade hon slutligen. Den der vackra byggnaden måste vara tullhuset! Vi skola snart vara välbehållna i land. Den unga flickan hade kastat en rädd blick på sin tjenarinna. — Tyst, kära gamla vän, sade hon oroligt. Uttala ej mitt namn här. Det förekommer mig nästan, som om jag väntade att han skulle träda fram vid sjelfva ljudet deraf! Vår tråkiga resa är nästan slutad, Gud vare lofvad! Tror ni att vi kunna ha varit förföljda? — Vi skola hoppas, att en förföljelse ej tjenar något till, svarade den gamla qvinnan undvikande. Här äro vi, mis; Olla, och här kommer Jim!