Göteborgsposten – 11 mars 1874, sida 1

NOTATmATLSKOEBA Jermväags. Såsom redan förut efter telegram blifvit meddeladt invigdes i lördags den nya direkta jernbaneförbindelsen mollan de outtömliga malmfälten i Nora och nordvestra stambanan, på hvilken Karlskoga station är den ännu helt anspråkslösa anknytningspunkten. Det är emellertid icke endast från sagde dag, som man haft tillfälle att göra några öfverslag öfver den rörelse, som gör nämda bansträckning till en af de vigtigaste enskilda jernvägarne här i landet. Denna rörelse hade på skiljda delar af linien, som tid efter annan blifvit afsynade, redan förut visat sig så liflig, att man väl kan antaga att äfven de envisaste af dem, som hyste något misstroende till företaget, hunnit blifva öfverbevisade derom, att båda, de bansträckningar, som nu förena Nora bergslag med nordvestra stambanan, äro väl behöfliga. Såsom bekant är, har ett annat bolag anlagt en smalspårig bana, Wikern-Möckeln-banan, som, med samma utgångspunkt, vid Wikersvik skär Nora-Karlskoga-banan och med densamma i det närmaste bildar en 8, då slutpunkterna, Degerfors och Karlskoga, ligga hvarandra mycket nära. Med anledning deraf hörde man på ett och annat håll framkastas, att här utvecklades en lyx i jernvägsförbindelser, som skulle straffa sig sjelf, ett påstående, som emellertid redan verkligen visat sig alldeles förhastadt och obetänkt och hvars grundlöshet dag för dag torde på slående sätt träda klarare i dagen. Särskildt torde Nora-Karlskogabanan såsom bredspårig väl stå ut med den täflan, som gifvetvis uppstår: hon underlättar naturligtvis mera än en smalspårig bana förbindelsen mellan de trakter hon berör och dem, som genomlöpas af de med henne förbundna längre bansträckningarne, då omlastning här blir obehöflig. Men lokaltrafiken torde ock visa sig så betydlig, att den ger båda banorna en rentabilitet, som alldeles icke är att förakta. Man kan sluta detta dels af redan iakttagna tecken, dels äfven a priori af de trakters naturbeskaffenhet, genom hvilka båda banorna löpa; och man behöfver ej vara någon spåman för att kunna förutsäga, att de betydliga verk och anläggningar, som redan genom dessa banor stå i förbindelse med gruffälten, snart skola erhålla en utvidgning som skall tilltega i samma mån som andra dylika, mer eller mindre i de förras närhet, grundläggas och växa upp. Ett par af hufvudskälen för ett sådant antagande faller lätt i ögonen. Som kändt är stod enligt kommerskollegii berättelser 1872 Örebro län främst bland de svenska länen i afseende på malmtägten. Der uppfordrades då nemligen icke mindre än 4,842,000 centner malm. Nora socken stod inom detta län främst med i rundt tal 2,600,000 ctr, och från Stribergssältet, till hvilket nu en bibana går från första stationen närmast Nora på Nora-Karlskoga-banan, bröts då 975,970 ctr eller, utom Persbergs och Yngshytte grufvor, hvilka länge haft goda kommunikationer, mera än på något gruffält i landet; och efter beräkning af hvad som brutits under de två första månaderna af innevarande år, skulle, utan föruteättning af någon stegring, 1,200,000 etr komma att brytas från samma fält, vid hvilken beräkning dock är att märka, att man, att döma efter de uppgjorda planerna för brytningen, troligen inom ett år kommer att öka den nuvarande malmtägten med ytterligare 50 ). Och emellertid är Striberget, ehuru deritrån nu dagligen afgå 30 å 35 jernbanvagnar, hvar och en lastad med 200 ctr malm, visst icke det enda gruffält som förser Nora-Karlskoga-banan med frakter — vi lemna nu Wikern-Möckeln-banan å sido —: Åsboberget, Pershytte grufvor, marmoroch kalkstensbrotten vid Bengtstorp, Wikorsviks grufvor beröras af densamma; genom sjökommunikationer står Nora i förbindelse med Jornboås, hvilken hela socken kan anses som ett stort malmfält, som jemförelsevis ännu är oarbetadt, men der stora anläggningar ärozi görningen, hvilka afse en malmuppfordring vida större än den vid Striberg eller, som man uppgifver tre gånger så stor; och genom Timselfven och den nyanlagda Knappfors kanal finnes desslikes vattenkommunikation mellan Filipstad och Bofors, den förnämsta stationen på Nora-Karlskoga-banan. Denna storartade grusdrift afser ännu icke malmutförsel, knappast i hufvudsak malmbefordring till aflägsnare orter inom landet. I följd af bristen på lämpliga kommunikationer har jernförädlingen vid de af banan nu berörda förädlingsverken hittills icke varit uppdrifven till så stora qvantiteter, som de rika vattenkrafterna och de stora, väl bevarade kolskogarna tillåta, och detta oaktadt inom detta