Göteborgsposten – 9 mars 1874, sida 2

Säsom förut nämnts, har Franska Akademion på allmänt möte med 20 röster mot 6 beslutat uppskof med Emile Olliviers inträde i akademien. Vi känna nu till fullo gången af denna tilldragelse. Då Ollivier för akademiens särskilda kommission, i hvilken äfven Guizot befann sig, uppläste sitt inträdestal ötver Lamartine, gjorde förnämligast Guizot anmärkning mot följande stycke deri: Vid mer än ett tillfälle visade sig Lamartine rättvis mot den suverän, hvars tillträde till makten han motsatt sig. Han hade icke bidragit till Napoleons apotheos, fastän han kallat detta episka snille sör den största af Guds skapade varelser. Han hade misstagit sig om karakteren af det napoleonska verket — den napoleonska diktaturen —, hvilket räddat revolutionen från öfverdrift och reaktion, tvungit en efter anarki ursinnig demokrati att underkasta sig ordning och en etter privilegier ursinnig aristokrati att visa billighet. Det tycktes honom vara detsamma som att fläcka förrunna århundradens ära. Men otillgänglig för afsigtliga bedrägerier, hade han med sina fördomar icke förföljt den prins, som ärfde Napoleons namn och makt. Mer än en gång ansåg han, att hans handlingar voro felaktiga, utan att han likväl lät sig törledas till att missakta denna uppoffrande personlighets värde i allmänhet. Lamartine skrifver om honom i sina politiska memoirer: Jag erkände honom ÅÅ III) såsom den kraftigaste och mest betydande statsmannen, utan undantag, af alla de statsmän med hvilka jag under min långa lefnad gjort bekantskap. Om han känt honom bättre, om han haft erfarenhet om hans högsinthet, hans själs, tilldragningskraft och rättskänsla, hans karakters ädelhet; om han blifvit förtrogen, med att hans tankar endast afsågo det allmänna, bästa och tröst åt dem som lida; om han varit vitne till den lojalitet, med hvilken han bragte till utförande de liberalas:e institutioner, vårt land någonsin känt; om han sett) honom anspråkslös i lyckans dagar och högburen i olyckans, så skulle ban gjort mer, än att gifva honom rättvisa — han skulle älskat honom. Då Ollivier icke ville ur sitt tal stryka dessa ganska beskedliga rader, så hemsköt kommissionen ärendet till akademien i sin helhet. Akademiens ständige sekreterare, Patin, begaf sig till honom, för att anhålla om; att han före det offentliga sammanträdet måtte delgifva akademien sitt tel. Ollivier vägrade och tillsände akademien en skrifvelse, hvari han, upprepande sin vägran, förklarade, det han ej ville inom Akademien på nytt utsätta sig för sådana förebråelser, som man inom kommissionen redan gjort honom. Det var för denna hans vägran, Akademien tillsvidare uppsköt med hans intagande inom dess krets. Den komite, som nedsatts af franska na tionalförsamlingen rörande kejsar Napoleon III:a civillista, har vid ett hållet sammanträde hört general Palikao, som skulle afgifva förklaringar ang. dyrbarheterna från kinesiske kejsarens sommarpalats och tillkomsten af den kinesiska samlingen i Fontainebleau, på hvilken kejsarinnan Eugenie gör anspråk, under det venstern säger, att den tillhör staten. Palikao sade, att ingen plundring egt rum, men etter palatsets intagande hade en engelsk-fransk kommission tillsatts för att verkställa en delning af de värdefulla föremålen. Den franske befälhafvaren förbjöd sin arm att förstöra något, men engelsmännen satte eld på byggnaden och skulle -bafva bränt upp vinterpalatset med, om det varit möjligt. Palikao bekräftade, att soldaterna, af taoksamhet för de sändvingar af charpie m. m., som de emottagit frän kejsarinnan, villa erbjuda henne de före