Göteborgsposten – 6 mars 1874, sida 1

— Allt detta är högst sällsamt, sade Bisset filosofiskt, men det söllsammaste af allt är, sir Rupert, att ingen af era gamla vänner kände igen er, då ni återkom såsom Basil Tempest. — Det är ej underligt, förklarade baroneten. Jeg har förändrats på sexton år. Jag for bort en smärt ung man, jag kom tillbaka grånad, mera stor och satt, mörkare och med skägg. Min egen hustru kunde ej känna igen mig, ty jag drog försorg om att hon ej skulle göra det. En dubbel knackning på husporten förkunnade, att flera gäster anländt. — Vi ha ordentlig mottagning i afton, Diana, sade sir Rupert småleende. Hvem kommer nu? — Några gäster, som jag tagit mig friheten att bjuda hit, sade Bisset lugnt; och här äro de. Dörren öppnades, och betjenten anmälde miss Monk och mr Monk. Sylvia Monk kom in stödd på sin brors arm. Hon bar en ljus operakappa öfver en lång klädning af ljust siden. Hon hade varit på teatern och med sin bror stannat hos lady Diana på hemvägen. Hon närmade sig lady Diana och sträckte ut sin hand. — Jag har erhållit det bref, lady Diana, hvari ni bad att jag och Gilbert skulle stiga in hos er på återvägen från operan, sade hon. Ni har väl ej större mottagning? Hon såg sig omkring, kände igen och helsade på Tempest, lord Chetwynd och Bisset. Derefter lemnade hon NMonks arm och gick fram till Chetwynd, såsom om hennes rätta plats vore vid hans sida. Lady Diana förnekade ej att ha skrifvit det bref, hvari miss Monk och mr Monk uppmanades att komma till hennes hus denna afton. Hennes första tanke var, att någon skickat miss Monk ett bref i lady Diana Northwicks namn för att spela Sylvia ett puts; men Bissets ord åter