Göteborgsposten – 6 mars 1874, sida 1

Göteborg den 6 mars 1574, Till antalet af de motioner, som vederbörande utskott utan betänkligheter kan lätt affärda, torde man äfven ega lof att räkna hr Jonas Jonassons från Kalmar län förslag om underdånig hemställan till K. M:t angående åstadkommande af permanenta skiljedomstolar för diläggande af internationela tvistefrågor. Samme hr Jonas Jonasson, som fordom, om vi ej missmivna oss, skref sig i Gullaboås, väckte för några år eedan en liknande motion, endast med den skilnaden, att han då syftade högre, nemligen till ett internationelt fredsförbund och en i sammanhang dermed stående allmän afväpning. Verldshändelserna hafva förmodligen vållat krafvens nedsättning till det minsta möjliga. Men ingenting kan beröfva hr Jonas Jonasson lusten att spela dufvan med olivebladet, kan störa honom i hans heliga sträfvan att stifta frid på jorden. Hvad motiveringen beträffar, har vanan gjort ailmänheten beredd att ej vänta för mycket af dylika verldsomfattande motioner. De höra till den klass, som bäst karakteriseras af de till hälften sagolika oting, hvilka i den gamla repregentationens gyllene dagar lära producerats, törnämligast i det hedervärda ståndet, under rubriker sådana som förslag till ottomaniska portens roparering, motion om åldrige böndera pensionering eller om sjelfspillingars begrasning. Hr Jonas Jonasson finner, att hans råsigter vunnit ett faktiskt understöd genom de opinionsyttringar, som nyligen förekommit inom tvenne europeiska stormakters representantförsamlingar. Härpå följer en liten recit om England och Italien, hrr Richard och Mancini. Sedan motionären gladt sig öfver dessa Åom en stigande upplysning vittnande sakta, ser han sig föranlåten af öfvergå till de s. k. moraliska skälen för sin framställning. Men vid närmare eftersinnande kommer han ihåg, att han frambållit dem i sin förra motion, och att han ej beböfver vara mångordig, då han riktar sina ord till det fredsälskande svenska folkot. Alltså inskränkes bavisningen till tre frågesatser, som likväl alla desvara sig sjelfva, Det är naturligtvis blod och -äderlätning, som ställas i en rysvärd kontrast emot fredens välsignelser och kärlekens och ödmjukhetens goda andar. Slutligen vill motionären ej, att fridens evangelium skall trampas under fötterna, hvarföre han har äran föreslå: att Riksdagen ville till K. M:t aflåta en underdånig skrifvelse, med anbållan, det K. M:t täcktes vid alla de tillfällen, då främmande makter med Sverige eller med hvarandra öppna underhandlingar angående åstadkommande af permanenta skiljedomstolar för biläggande afinterpationela tvistefrågor understödja desamma. Således, vid alla de tillfällen, då sådant är å bane, skall Sveriga sticka sig emellan och gora sig till en löjlig sjesk likt visse hrr riksdagsmän, som intet bättre veta att beställa än att lägga sig i allt möjligt. Vi bestrida icke alls hr Jonas Jonassons välmening, men våga tro, att han tagit sig vatten öfver hufvudet, då han vill genom riksdagsskrifvelser reglera Sveriges utrikes politik. För att visa nödvändigheten deraf, att Sverige åtager sig rollen af fredsapostel quand meme, fordras annat än en trycksida usel bombast och ett par utdrag ur någon tidnings atrikes afdelning. Man hör annars ofta sägas, att Sveriges bästa utrikespolitik är, att alls icke hafva någon. Men i eå fall måste man vara konseqvent. Lika litet som det anstår oss att bråka med krigefunderingar, lika litet äro vi kallade att erbjuda verlden ett nöjsamt spektakel genom ett otidigt intresse för den eviga freden. Hr J. Jonasson borde bestämdt lagt litet mera på sinnet den gamla vishetsregeln: Minst felar en varsam. Den regeln gäller för folk i allmänhet, men den gäller i synnerhet i så kinkiga förhållanden, som de diplomatiska förbindelserna stupdom kunna förete. Vi skulle kunna tänka oss ännu en förveckling mellan t. ex. Tyskland och Danmark med anledning af den danska befolkningens ställning i Slesvig, eller en dylik mellan Tyskland och Frankrike med anledning af elsassarnes fordringar. Låt nu t. ex. Danmark eller Frankrike vädja till en internationell skiljedomstol eller fordra, att permanenta så