Göteborgsposten – 5 mars 1874, sida 1

— 8edan ni de bästa åren af hans lif tagit omot hans hyllning? sade Tempest i en ton, som nästan lät sträng. — Har Tentamour skickat er till mig för att medla? utbrast lady Diana litet trotsigt. Jag har tagit emot lord Tentamours hyllning, sir, men det var ej derföre att jag älskade honom, utan emedan jag var helt ensam i verlden och ej hade någon annan som brydde sig om mig. Jag kände honom, då jag var blott en skolflicka. Då älskade jag honom. Men jag gifte mig med sir Rupert Northwick på min mors befallning, och jag bemödade mig om att glömma Tentamour. Jag gjorde min skyldighet mot min man, som jag ej älskade. Jag felade aldrig i vördnad och aktning för honom, himlen vare lofvad! Men det var. lord Tentamour, som bragte olycka öfver både mitt och min mans lif. Sir Rupert misstänkte aldrig, att min mor vår djupt skuldsatt, och att hon tvingade mig till att gifta mig med honom — att jeg sålunda på visst sätt blef såld till honom. Han visste aldrig — aldrig detta — och likväl — — Och likväl, lady Diana? 4 — Jag hade Varit gift några år, då Tentamour kom på besök. Vi hade ej träffats förr sedan mitt giftermål. Han förebrådde mig för att jag gift mig med sir Rupert och ej varit trogen de löften jag gifvit honom. Han sade, att sir Rupert var rikare än hen, och ett jag sålt mig till den högstbjudande; då blefvo strängarne till mina hemligaste känslor berörda, och jag gjorde mig skyldig till ett erkännande af att jag fortfarande älskade honom, att jag hatade min man, att jag gift mig med sir Rupert för havs rikedom och samhällsställning, och att jag var bardt nära vansinnig af att vara försatt i en sådan ställning. Ack, det var sannt, alltsammans. Jag kan ej säga er, mr Tempost, allt som blef yttradt af mig och Tentamour i vår förtviflan, men slutligen väckt till besinning af min pligtkänsla skickade jag bort honom med tillsägelse att han ej