Göteborgsposten – 4 mars 1874, sida 1

A ) 22t —7 ET 417 Mmanau a lösnummer: 10 öre exemplaret. löpande rue de Rivoli. Platsen, som hetat place des Pyramides till minne af slaget derstädes under Napoleon I:s egyptiska fälttåg, har i dessa dagar fått ett annat namn och en ny prydnad. Den heter sedan i fredags Jeanne dArcs plats, och den orleanska jungfruns staty till häst har der blifvit uppstäld. Det har sålunda vederfarits en offentlig rättvisa åt ett af den transka historiens renaste och vackraste minnen, som länge varit besudladt af den smuts, som Voltaire hade sökt att kasta deröfver. För att göra upprättelsen fallkomlig, hade det kanske ej varit olämpligt att sätta Jungfruns bild på samma plats, der hennes förswädare hade haft sin. Man har emellertid stannat vid att låta uppställa henne der, hvarest hon under belägringen af Paris sårades af en pil från en af de engelska bågskyttarne på vallen — ty hvad som nu är så godt som sjelfva hjertpunkten af Paris var för fyra och ett halft sekel sedan dess utkant. I det vackra vårvädret i går vallfärdade till stället åtskilliga tusental menaiskor, och piedestalen var öfvertäckt af minneskransar. Det torde bland dessa tusende ha varit ganska få, som ej uttalade sin förvåning öfver, att befrierskans staty hade blifvit astäckt utan ens den allra anspråkslösaste högtidlighet. Det fans vid tillfället inga officiella deputationer närvarande, täckelset föll utan något tal, utan ett hurrarop. Förklaringen är emellertid lätt fonnen, och den är särdeles karakteristisk för det närvarande tillståndet: ett tal, sådant som detta tillfälle hade tordrat, skulle möjligen ba inneburit en politisk fara! Man hade omöjligen kunnat undgå att bänvisa på hjeltinnan såsom en förebild att följa i framtiden, och hvem vet hvilka ömtåliga strängar hade kunnat blifva vidrörda, om man bragt den krigiska patriotismen att allt för lifligt vibrera. För att våga fira ett af forntidens minnen, måste man, det hjolps icke, först ba sin arms i ordning för det närvarande. Derföre fick invigningen anstå. Hvad sjelfva statyn avgår, så gör det mig ondt att säga, att det första intrycket icke är alldeles fördelaktigt. Johanna, en liten och späd varelse såsom bon var, sitter i full rustning på en stor häst, och det bar icke för bildhuggaren varit möjligt att åstadkomma någon proportion mellan dessa begge figurer. Detta stöter ovilkorligt; men när man närmare betraktar arbetet, sinner man en mängd vackra detaljer: Jungfruns ansigte är, såsom det bör vara, vackert, ädelt och entusiastiskt, hästen är full af lif och eld. — Detta är endast den fjerde ryttare-statyn, som Paris eger; de föregående äro Henrik IV:s på Pont-neuf, Ludvig XIII:s på Place Royale och Ludvig XIV:s på Placa des Victoires. Före den stora revolutionen fanns äfven Ludvig XV:s på Place de la Concorde, men folket fann guillotinen vara en vackrare prydnad och bröt ner statyn, hvaraf man sedan lät göra kopparslantar. Napoleon III ville låta uppresa en ryttarestaty öfver sin store farbroder, men äfven här kom revolntionen emellan. Napoleon I:s bild kommer i alla fall snart upp på sin gamla plats på Vendöme-kolonnen, på hvars återställande flitigt arbetas och som inom få veckor skall vara färdig. Dess aftäckande kommer icke att gå så stilla och anspråkslöst tillväga som Jeanne dArcs. Det talas för detta tillfälle om en mycket stor revy, hvarmed marskalken-presidenten vill förnöja sin goda stad Paris. Det skulle vara eget, om denna högtidlighet ungefär komme att sammanfalla med d. 16 mars, kejsarprinsens myndighetsdag, hvilken regeringens andre man, hertig de Broglie, ansett vara nog betydelsefull att göra till föromål för ett varningscirkulär. Detta cirkulär har hast den sör en regeringshandling högst eällsynta förmånen att blifva omtyckt af alla partier. Republikaner, legitimister och orleanister äro förtjusta öfver det afbräck, som den bonapartistiska demonstrationen derigeuom förmodas komma att lida, och bonapartisterna — ja, dessa äro lika belåtna öfver att hela verlden skall se huru man fruktar för dem. Man talar nu mycket, med anledning af Ledru Rollins återuppträdande i det politiska lifvet, om gengångare och den oreda de kunna åstadkomma. Ganska visst kunna de bringa mycken förvirring åstad på den politiska skådeplatsen, det visar bäst den nyssnämnde store rödes exempel. Men att gengåvgare i det privata lifvet icke äro mindre förargliga, det visar efterföljande sannvfärdiga historia: Under kriget 1870 måste en ung man från en kommun i departementet Såone-etLoire lemna sin hustru, med hvilken han blott var gift sedan sex veckor, för att såsom tillj hörande mobilgardet sluta sig till Vogeserarmån. Under en skärmytsling med fienden bära era kläder och fara bort i d a 2— Fo — AA FIS 8