Göteborgsposten – 3 mars 1874, sida 1

Riksdags-Kaleidoskop 1874. XI. Den 27 februari. Andra kammarens aftonsammanträde i går var icke en angenäm såance för nämnda kammares ledamöter i statsutskottet. De ledo två stora nederlag, och deras ofelbarhet respekterades icke ens af deras egna anhängare. Detta aftonsammanträde var på en gång det angenämaste och det mest muntrande under hela riksdagssäsongen hittills. Jag är emellertid öfvertygad derom, att min uppfattning af det angenäma och muntrande i berörda sammanträde ieke biträdes af grefve Posse, frih. John Ericson, hrr Key och Ola Boson Olsson, men visst är dock, att den obetingadt biträdes både af kammarens flesta ledamöter och af alla åhörarne på läktaren. Vid uppgörandet af förslag till reglering af utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitel (utrikesdepartementet) beslöto Andra kammarens ledamöter i statsutskottet (den förseglade sedeln var dem gynsam) att endast 300,000 kronor skulle uppföras på ordinarie stat och 40,400 kronor såsom -tillfälligt anslag till öfvergående utgifter af den anledning, att dessa för den diplomatiska representationen och konsulstaten borde för framtiden kunna inskränkas eller annorlunda fördelas. Ofvan antydda utskottsledamöter hyste natufligtvis alls ingen tvekan i det afseendet, att ju icke de voro vida mera kunniga uti både huru Sveriges diplomatiska angelägenheter böra skötas och den diplomatiska representationen utöfvas, helst de flesta af dem i statsutskottet behandlat tredje hufvudtiteln längre tid än utrikesministern eutit i ministerhotellet på Blasieholmen. Deras naturliga anlag för diplomatien hafva också i uppöfvats och utvecklats i statsutskottet samt vid de mycket instruktiva sammankomsterna på Hötel de Suåde. Men en omständighet hade de helt och hållit förbisett, den nemligen, att nuvarande statsministern för utrikesärendena ingalunda är så lättskött och undfallande som hans företrädare varit, och att han var fast besluten att strida för den af honom uppgjorda utgiftsstaten, mot hela utskottshoi pen, om så vore behöfligt. H. exc. Björnstjerna uppträdde också, då tredje hufvudtiteln föredrogs, både allvarligt och öfvertygande mot utskottomsjoritetens åtgärd och visade, att den var både oriktig och obefogad samt att med ett lägre belopp än det af K. M:t begärda kunde utrikesdepartementets utgifter icke bestridas. Argumentationen var så klar och bindande, att de tolf naturdiplomaternas i utskottet ställning blef garska brydsam, så brydsam, att de åtta funno för godt att säga — aldrig ett ord, och derigenom bevisade sig dessa vara bättre diplomater ön de af deras kolleger, som uppträdde, talade och sade alldeles tör mycket till skada för deras egen reputation. Ställningen — återigen ställningen! — tvingade grefve Arvid Posse att uppträda. Det var också hans pligt både i egenskap af utskottets ordförande och förare för sitt parti. Men han var långt ifrån så positiv som annars. Han höll fast vid, att det tillkom riksdagen att bestämma, huru den vill hafva landets representation i utlandet ordnad: han ordade om, att poster funnes, som kunde indragas — hvilka och hvar uppgaf han dock ej — och att det ålåge departementschefen att genom indragningar åstadkomma minskning i bufvudtitelns anslag o. s. v. Om nu de öfriga elfva utskottsledamöterna kunnat lägga band på sin talträngdhet så hade troligen, äfven om h. exc. Björnstjorna besvärat sig med att replikera grefve Posse, utgången blifvit den, att voteringen medfört bifall till utskottsmajoritetens framställning, ty den hade traditionen för sig; men icke gick det an, att den ädle grefven ensam blet dagens bjelte, och så följde honom i hälarne hr Emil Key, som preparerat sig till ett lysande föredrag och som med svett och möda samlat — derom var han nog säker — förkrossande fakta i mängd. Han anvisade utrikesministern hvar diplomatiska agenter borde och icke borde vara anställda, han yttrade sig med en säkerhet, endast jemförlig med hr Carl Anders Larssons (i parentes sagdt, anledningen till att nämde representant icke dessa dagar deltagit i förhandlingarne, är att han, ledsamt neg, lider af en ögonsjukdom): i Konstantinopel behöfde Sverige-Norge visst icke hålla en minister, han borde flyttas till Alexandria; i Haag behöfdes icke heller någon minister, ej heller i Madrid, ändå mindre i Athen, med få ord sagdt: den ärade Tjust-representanten slagtade ministrar på ett förskräckligt sätt. Men h. exc. Björnstjerna tog sig friheten att särskildt anatomisera hr Keys postulater och diplomatiska anordningar, och resultatet