Göteborgsposten – 24 februari 1874, sida 1

— — Justrerad tidning, för Familjjournalen, sör Förr och Nu o. s. v.? Stockholms industrilotteris verksamhet under sistlidet år är nu till sina resultat känd och är af ej ringa intresse. Under årets lopp har lottsörsäljningen inbringat 174, 343 kronor, men för inköpta varor af 249 industriidkare har endast utgifvits 114,930: 34. Stockholms Handtverksförening har erhållit som gåfva hela nettovinsten uppgående till 23,701: 96, så att nämde förening visst icke har skäl till klagan, icke heller de som lagt hand vid detta lotteri, ty deras arvoden under olika rubriker uppgå till ett ganska betydligt belopp. Det kan emellertid ifrågasättas om, då endast 249 industriidkare fått afyttra varor till lotteriet, hufvudstadens talrika industriidkare af detsamma synnerligt uppmuntrats. Då dertill kommer, alt här icke finnes något linneväfveri, men en mängd vinster utgjordes af duktyg, linväfoader o. d. af ganska underhaltig beskaffenhet, så kan till och med betviflas, om nämda artiklar egentligen varit af svensk tillverknitg. Särdeles tillfredsställande är emellertid, att Ten i Stockholms handtverksförenings egendom vit Brunkebergs torg anordnade permanenta industriutställningen, hvilken i inkomster lemnat 5565 kronor 50 öre, hvaremot utgiftergarppgått till 4911 kronor 57 öre, burit ig väl Någon uppgift har visserligen icke m så kumman för de under året förKus ekterna, anen sannolikt har den uppgått till icke odetydligt belopp. För åtskilliga och troligen ganska många industriidkare äfven i landsorten utgöra de artiklar, som å industriutställningen uppvisas, egentligen blott prof på hvad de kunnå åstadkomma och till vägledning för dem, som vilja köpa deraf i större parti. För någon tid sedan gaf d:r Dickson en mycket fin middag på hotell Rydberg för Göteborgs och Bohus läns samtlige representanter jemte åtskilliga andra gäster. Under middagens lopp föreslogs värdens skål af en ledamot af Första kammaren; talaren erinrade att hr Dickson, som tillhört Första kammaren, sannolikt icke vantrifts der, men dock öfvergått till den Andra. Visserligen antog tal., att hr D. ätven der skulle trifvas väl; men egentliga orsaken till denna öfvergång vore icke utan intresse att känna. D:r Dickson svarade med sin vanliga humor, att den antydda omflyttningen naturligtvis kunde på olika sätt förklaras; men den af en. ledamot i Andra kammaren uppgifna orsaken vore nog den riktigaste — det var för arvodets skull. Ni torde erinra er, att jag tog mig fribeten förutsäga att fröken Magda v. Dolcke alls icke skulle öfvergifva sin föresats att i en roll på vårt språk uppträda på k. teatern. Den celebra konstnärinnan bar nu öfvervunnithindren och skall snart debutera som Jungfrun af Orleans. Om hon verkligen lyckats tillegna sig vårt språk, så att Åde svenska sånggudinnornaoch deras målsmän, hrr kritici, blifva tillfredeställda, så har hon vunnit en lysande seger. Men äfven om icke så skulle blifva fullt förhållandet, eå kan likvist teaterstyrelsen påräkna åtskilliga uteålda hus, ty hvem skall ej vilja höra och se fröken v. Dolcke, och de, som erinra sig Emelie Högqvist i samma Toll, skola nu visst icke uteblifva, för att kunna anställa jemförelser. Den varsamhet, hvarmed de större tidningarne yttrade sig om första uppförandet af Runebergs stora sorgespel: ÅKungarne på Salamis, de så länge uppskjutna mera genomförda kritikerna gifva vid handen, att det stora dramat, så herrligt att läsa, icke lämpar sig för scenen, att det troligen egentligen icke skrifvits för scenen, i alla fall att icke författaren varit bekant med ecenen och dess fordringar. Men när man vu icke vill säga det, så fiones iogen annan utväg än att förklara, det rollbesättningen är misslyckad. Det är dock ganska säkert, att under ingen föregående jeriod har k. teatern haft bättre sujetter samtidigt att tillgå för detta sorgespel, och troligt är, att de, som ifrigast påyrkat detsammas uppförande, och hvilka strängt skulle förehållit teaterstyrelsen dess Åotörlåtliga försummelse i detta hänseende, nu i tysthet erkänna, att bäst hade varit, om deras uppmaningar lemnats utan afseende, och att den store skalden dermed varit bäst betjenad. Om en person genom arf, genom lyckliga affärsföretag eller genom den strängaste sparsamhet kommer i besittning af en större förmögenhet, så faller detingen in, eller åtminstone anses det ytterst ogrannlaga, att efterforska om eller huru mycket han delar med sig till sina anhöriga och om eller huru frikostig han är mot sina vänner, hvilka i regeln till antalet ökas, deras anspråk äfven, i samma mån hans förmögenhet växer. Deremot är det