Göteborgsposten – 23 februari 1874, sida 2

qvinna har blifvit förhatlig för mig, och mannen — ack, Gilbert, han är grof och vanvördig. De ha båda behandlat mig som sin fånge. Jag kan ej längre ha dem i min närhet. Men hvarföre skola vi tala om dem? Nu då ni kommit hit, är det slut på min fångenskap. För mig ut i den friska luften, Gilbert, och säg mig huru jag skall få en plats. Säkert kan ni, som har så många bekantskaper och så många affärsförbindelser, skaffa mig ett hem i ett hus, der jag kan få betala mitt uppehälle genom arbete. — Jeg kan blott hjelpa er genom att gifva er ett tryggt och lugnt hem i Wales, svarade Monk. — Då måste jag hjelpa mig sjelf, sade Bernice lugnt, I en så stor stad som London måste det säkert flonas arbete för en person, som är villig att arbeta. Jag går nu ut för att söka mig arbete, Vill ni gifva mrs Crowl befallning om att lemna mig min hatt och min kofta? Monk sökte genom ytterligare böner och skäl rubba hennes beslut, men det stod fast. Han drefs då till det yttersta. Hans enda säkerhet låg i att kunna öfverlista polistjenstemannen och dölja Bernice på Mawr Castle. Men om hon ej ville fara dit? Nå än sedan? Hans säkerhet berodde på att hon for — hon måste fara. Han bet ihop tänderna och ansigtet erhöll ett grymt uttryck. — Bernice, sade han, såsom er bror skall jag utöfva en brors kärleksfulla myndighet och skicka er tillbaka till er säkra tillflyktsort i Mawr Castle. Om ni hyser någon tacksamhet mot mig för hvad jag gjort för er, ekall ni följa med helt lugnt och godvilligt. — Jag vill ej rese! förklarade Bernice. (Warta NY