Göteborgsposten – 21 februari 1874, sida 1

, 3 nerliga uppmärksamhet: Det är ÄÅbmarska sällskapets begåfvade och nitiske eånginstruktör och orkesteranförare, dir. Emil Becker, som då med biträde af medlemmar af musikföreningens orkester och Åhmanska sällskapet samt sångamatörer inbjuder till en glad afton i den lilla teatern, som på sista tiderna varit upplåten åt konstproduktioner af skäligen tarslig art. Programmet upptager: Sångqvartetter, solo-sång af hr Hjortberg, deklamation af hr Hillberg samt två muntra emåstyckon: De begge döfve cch A. B. CM Vi föreställa oss, att den, då det gäller andra, alltid beredvillige och tjenstaktige soirägifvaren nu sjelf skall kunna få glädja sig åt ett talrikt besök. Man bar tillsändt oss följande pekorale: Groh. Hög. Her. N. N. Härmed tagas Djerfhetten tilskrifva H. H. med En Ödmjuk Förfråggan vad netto priserna kan vara madkinträd då parti af 50 dussin taggas å exstra ont med största Högackning har ära teckna N. N Gud med oss. Något, som man deremot ej tillsändt oss och som är allt annat än ett pekorale, är nedanstående lilla poem, hvaraf vi händelsevis fått del och som vi med verkligt nöje meddela våra läsare, hvilka, vi äro derom öfvertygade, skola dela vår smak, isynnerhet då vi yppa att författaren i ordets egentligaste mening är, hvad man kallar, naturpoet. Så här låter det lika anspråkslösa som intagande stycket: : Diamanten. Jag vet en diamant mer skön Än någon annan är, Mest barnet och det svaga kön Sig dermed smycka plär; Men ock på mången härdad man, Som känslans språk förstår, Man någon gång den skåda kan, Jag menar ögats tår. Din tanke sväfvar någon gång Till barndomstiden bort; Du gret när lexan var för lång Och rasten altför kort. Väl åt din barnslighet du ler, Der du som man nu står; Fastän du aldrig gråter mer En så lycksalig tår. Du icke alltid lydnad bar Emot din ömma mor, Fastän du hennes stolthet var, Når hon dig tänkte stor. Ack! hvad vårt sinne dock är vekt Uti vår ungdoms vår, När du om tillgift bad, blef smekt: Förstod du mammas tår. Du yngling blir och fioner nu Ditt väsen mera fritt ; En tärnas bjerta vinner du Och skänker henne ditt. Ijll hälften engel, hälften skalk Hon ej din kyss försmär. Och som en dagg i rosens kalk Hon faller känslans tår. Nu åren du på nacken fått — Vår ungdomstid är kort — Men har du väl än glädjen nått Att torka tårar bort? Om ej gå då till hyddan, der Nöd tydligt tecknad står, Och för hvart bröd du delar der Aftorkar du en tär. Då skall du ofta på din stig — Om du ger noga akt — Se diamanter bryta sig I tusen färgers prakt Och om en gång från Elysön Hit ner du skåda tår Din graf ses prydd af mer än en Uppriktig saknads tår. —3. På landet blef en ung flicka biten af en huggorm och hennes vidskepliga anhöriga skic kade i stället för en läkare efter en klok gubbe, som läste öfver henne, naturligtvis utan pålöljd. Då läkaren, en äldre, humoris tisk man, slutligen anlände, utbrast han, un: derrättad om de. närmare omständigheterna och med en halft beklagande, haft ironisk blick på den bortgångna: Stackars flicka hon är minsann hvarken det första eller sist offret för huggormsstyng och dålig läsning!Göteborg den 21 februari 1574. I ett af sina många och väl uttänkta offent