Göteborgsposten – 21 februari 1874, sida 1

kammarfruarne ilade till från de andra rummen, alla jämrande sig, vridande händerna och anropande madonnan. En enda man, drottningens sånglärare, hade slutit sig till dessa qvinnor, mer han var den räddaste af dem allesamman. Till slut kröp han under drottningens säng. Då ljöd plötsligt en klar, ehuru något svag stämma: Fatta mod, Eders Majestät, jag skall skaffa hjelp. De gråtande och klagande qvinnorna, som dolt sig undan i rummets mörkaste hörn, vände sig nu dit, hvarifrån de tröstande orden kommo: dörren till kammarfruarnes ram. På tröskeln stod en ung gosse, ej mycket äldre än drottningev, iklädd en elegant pagedrägt. Djerfhet och mod framlyste ur hans barnsliga ansigte. Den förskräckta hofmästarinnan hade emellertid hunnit sansa sig och med en sträng blick på gossen ntbrast bon: Heliga Guds moder! En page här, vid denna tiden! Gossen blef förlägen och ville framstamma en ursäkt, men den lilla drottningen gick rakt fram till honom och sade vänligt: Jag tackar dig, skynda dig att skaffa hjelp, om du kan! Gossen försvann, men den lilla Isabella lade sig utan att bekymra sig om stridsbullret vid sin systers sida på en madrass, som var slängd i ett hörn at rummet och snart slumrade de båda sött. Några minuter senare hördes trumpetsignaler i palatset. En af de yttersta vaktposterna hade anmält att någon smugit sig ut ur slottet. En person hade på ett rep firat