Göteborgsposten – 21 februari 1874, sida 1

I 2 ä 061 IT 2,21 TLugn. — Mulet. — CGOAO — Veckokrönika. Hotande fara. — Ljusa pojkar! — Polisen i Brevik och i Karlshamn. — Musikföreningens konsert. Erika Lie. — Harmoniska sällskapets konsert. — Ladyn af Worsley Hall. — Nyheter på repertoien. — Dir. Beckers soirä. — Pekorale. — Dikt af en naturpoet. — Anekdot. I Finland, der åto vi rofvor och gröt Och drucko vårt spisöl dertill, sjunger Larsson i Regina von Emmeritz, sch det ryser i oss, när vi tänka på, att len tid möjligen varder kommande, då någoning händer, Hvad då? Vi bli utan potatis! Vi bli åter förvisade till våra förfäders och förmödrars trefliga matordningsförhållande, då rofvor, kålrötter, morötter och slika mer eller mindre bastanta och avårsmälta saker hörde till den dagliga spisen. Fostorlandsvännen Jonas Alströmers måhända mest gagnande och välsignelserika, vi hade så när sagdt skapelse: potatisen hotas nomligen af en lika oförsynt som mördande fiende, en insekt, väl bekant för landtbrukarne i Amerika, en viss Doryphora decempunctata. hvilken man befarar svart ämnar öfverflytta sin nedriga verksamhet till Europa från Amerika, der han från Nebraska ätit sig in i Iowa, från Iowa till Mississippi, från Mississippi till Illinois, från Illinois till Indiana, Ohio, Pennsylvanien, Newyork och Massachusetts. Kom han till en sjö satte han sig helt enkelt på ett flytande blad, en krirgdrifvande träspillra och lät sig beqvämt fraktas öfver till andra stranden, öfverallt der han framgick spridande förödelse och död på potatisfälten. Det är med honom som med dessa Egyptens gräshoppor, hvilka man plägar kalla Åprobenreutrar: han lider hvarken af hetta eller köld och nästlar sig in öfver allt. Ännu har man ej funnit annat medel att bli af med honom, än att plocka bort bonom med handen; kanske. man dock möjligen skulle kunna begagna foten, om man bara icke riskerade att på samma gång skada växten, visst icke hans utan potatisens. Saken är allvarsam. Vi ha en gång egt sillen och i det närmaste förlorat den, skola vi nu äfven bli beröfvade potatisen? En svag tröst i bedröfvelsen blir att alla lömska anspelningar på potatisnäsor samtidigt skola försvinna! Hygslig ungdom, ew Pilberg om kattungarne. Och detsamma torde man kunna säga om skolungdomen i Brevik, en liten stad; i vårt broderland Norge, liten, dock ej mindre äa att han håller sig en egen tidning, hvari sagde ungdom erhåller följande, efter hvad det vill tyckas, alldeles icke obefogade upptuktelse: , Hvar skall det väl sluta, allt detta oväsen, som allt mer tager öfverhand i vår stad? Tiotill tolf-åriga pojkar försumma skolan för att i smyg lefva undan, tretton-och sjortonåringar röka tobak, gå på ölstugor och spela kavaljerer, lägga an på att visa sig oförskämda mot äldre folk och breda ut sig så långt som möjligt, när man skall passera förbi dem på gatorna. Samla de sig i en flock, så är det sällsynt, att man i ordets iulla bemärkelse blir utsatt för deras Åbespottelse, under det örat såras af svordomar, skällsord och plumpheter från pojkar, hvilka knappt kunna läsa innantill och tidt och ofta ser man dem sällskapa med hvad man i dagligt tal brukar kalla busar. Plank rifvas ned, staket huggas sönder eller sparkas i tu, väggar nedkluddas och bosudlas på ett sätt, som gör att hyggligt folk vämjes vid att passera dylika ställen, kort sagdt, här växer upp en skara odågor så stor att man väl kan häpna. Ingen, ej ens den fredligaste, undgår deras kitslighet. Kommer der en fredlig landtbo i all beskedlighet och färdas gatan framåt, vips är han — isynnerhet om han råkar till att ha en något eå när vacker häst och snygg kärra — ett föremål för de unga galgfåglarnes allt utom smickrande uppmärksamhet. Politiet i den Byen måtte — för så vidt der finnes någon sådan — vara af samme skrot och korn som dess embetsbröder i Karls hamn, om hvilka det i stadens tidning hel öppet heter, att då stadsfiskalen skulle låt till kurran afföra en person, som i alldele rodlöst tillstånd befann sig på torget, han e