Göteborgsposten – 20 februari 1874, sida 2

Första kammarens malkontenter äro väl da medlemmar af Första kammaren, som slutit sig till oppositionen i Andra kammaren. Dessa bör emellertid oppositionen i Andra kammaren alls icke tro, deras upprigtigbet är mer än misstänkt, deras grundsatser — om de ens hafva några — synas alls icke vara de samma, från hvilka landtmännens opposition utgår. Längre ned tillråder H. T. landtmännen att icke befatta sig med ståthållarefrågan och lotsfrågan, ehuru, om vi ej missminna oss, II. T. sjelf en gång vid sin utredning af sist nämda fråga framdragit som ett kraftigt vapen den hotelse som ligger i det gamla ordspråket Vänta, vi så väl riksdag en gång?. Deremot yrkar H. T,, att landtmannapartiet skall göra sig till godo hvad det lärt af den förenade venstern i Danmark eller kanske hr Björnbak och hans gamla vänner. Dot heter: En anfallsrörelse skulle ligga i klander af det sätt, hvarpå ståthållareoch Öresundska lotsningsfrågorna blifvit lösta. Andra kammarens flertal skulle dock helt visst taga dessa saker ganska lugnt, derest regeringen eljest ville visa tillmötesgående. Dessa frågor, hörande till den höga politiken, äro mera för första kammaren och dess Åtaburetts-aspiranter, men dock måste de dervid vara försigtige, då konungen personligen tagit så verksam del i nämda frågors lösning, och man får icke göra sig omöjlig inför honom. Derför önskar man nog skjuta andra kammaren framför sig i dessa frågor, men denna kammares flertal skali — föreställa vi oss — icke låta braka sig som redskap. Det har sin goda och fasta försvarsställning och lärer nog akta sig att utbyta derna mot anfall, som kunde varda vanmäktiga. Man har i deita fall äfven lärt åtskilligt från Danmark. Denna varring är ju ganska märklig, då man icke bör vara okunnig om, att Första kammarens ledamöter i konstitntionsutskottet åtminstone i den ena af de här påpekade frågorna icke har någon från regeringens afvikaade uppfattning; eller öfverhufvud taget någon önskan att arrangera eller deltaga i något anfall. : Men vi må nu såsom motstycke till dessa välvilliga vinkar återgifva en del af det, som senast förekommit i H. T. med anledning af Dagens Nyheters varnande rop till landtmonnapartiet att akta sig för de falska vännerna i Första kammaren. Vi göra detta med ett villigt erkännande deraf, att i denna H. T:s uppsats förekomma uttalanden, som både till form och innebåll på ett lysande sätt motsvara de anspråk, man kan ställa på ett blad, som integer en framstående plats inom den svenska pressen, Det är här den varme tosterlandsvännen, den redbare medborgaren, en välvillig menniska, som talar, i stället för den politiske fjesken, som liksom spejar omkring för att uppsnappa, om andra menniskor till fullo uppskatta den omätliga vigt han tillägger sig, Det är den 8. k. kompromissen i stateutskottet rörande dyrtidstillägget, som gitvit I. T. avledning till de varma och allvarliga orden, hvilka hvar och en — äfven den, som i likhet med oss ogillar, ait tillägget i alla lönegrader må beräknas efter samma procent å lönen — måste skänka sitt bifall, om han också icke har så lifliga förhoppningar, att förbindelsen skall blifva så särdeles varaktig. Efter att hafva påpekat såsom något glädjande, att utskottsledamöterna från Första kammaren och landtmännen genom denna kompromiss visat ett ömsesidigt tillmötesgående, som bådar godt för lösningen af de stora hvilande(?) frågorna, erhåller Dagens Nyheter på slutet en verklig upptuktelse, och det är denna, som tar sig så besatt ut vid jemförelsen med den först omnämnda uppsatsen. Det fattas bara, att Dagens Nyheter nu kysser riset. Vi skulle då nästan vara färdiga att medgifva, att den lille uppstudsige är bättre än sitt rykte. Det heter: Med denna uppfattning af sakernas läge har det gjort oss, icke så litet ondt, att finna uti Dag. Nyheter ord uttalade, hvilka äro egnade att motverka det tillmötesgående, som nu synts vara på så god väg. Tidningen klandrar nemligen det sätt, hvarpå kompromissen mellan det De Geerska partiet och landtmannapartiet inom statsutskottet blifvit uppgiord, låtande statsutskottet förstå, att det torde missräknat sig, om det tror, att detta beslut skall varda Åafgörande för riksdsgen. Och tidningen låter derefter ännu en gång en ovilja framskymta mot det s. k. De Geerska partiet, hvilken vi ej kunnat annat än högligen ogilla och beklaga. Har det, såsom man velat veta, lyckats att inom Första kammaren vinna ett icke så ringa tal af tänkande och hofsamme män för ön kan om ett uppr ktigt tillmötesgående gent emot Andra kammarens flertal, så att dermed uppstode en samlad makt inom riksdagen af män, som vilja hindra genstörtighet och obillighet från vare sig den ena eller andra sidan, så finna vi deri en mycket lycklig tilldragelse, lotvande godt för vårt lands framtid. Det må vara obeqvämt och oangenämt för dem, som i partiernas strider finna ett mera gynsamt siskvatten än i det hofsamma tillmötesgåendet, men visst är, att svenska folkets välfärd skall deraf fråmjas. Vi hafva hos Dag. Nyheter funnit under långa tider så många uttalanden, hvilka det varit oss en fägnad att kunna omfatta och upptaga såsom våra egna. Men på den väg, som tidningen nu gått in på, kunna vi ej följa, viljande fastmer heldre föreställa oss, att D. N:s i fråga varande uppsatser mera berott på ett tillfälligt intryck, än på ett moget öfvervägande af den politiska ståndpunkt, som rättvisa och klokhet bjuda fredens vänner och landtmannapartiets sanne vänner att intaga i denna tråga, med bönsyn ej blott till ögonblicket, utan ock till framtiden.