Göteborgsposten – 18 februari 1874, sida 2

tycktes vilda och hjertlösa. Tempest erfor en obestämd känsla af förbittring mot honom, men Chetwynd var hvarken i stånd att tänka eller erfara någon dylik känslo. Han såg ut som om han erhållit ett dödligt slag. Likväl hvarken svimmade eller föll han. Tempest såg hans spöklika ansigte och erfor en plötslig förfäran för hans skull. Ian sprang fram till honom, slog sin arm omkring honom och stödde honom. — Tala till mig, mylord! utbrast mr Tempest. Låt mig blott höra er röst! Gode Gud, han är sjuk! Chetwynd gjorde en svag rörelse, och den spöklika blekheten började lemna rum för en återvändande färg på hans ansigte. Småningom återfick han sina sinnens bruk — småningom började ljaden förnimmas af hans öron och föremålen att bli synliga för hans ögon. Han drog en djup suck, snarlik en snyftning och drog sig sakta undan Tempests stödjande arm. — Mylord, böra vi ej stiga ner till de bebodda våningarne? frågade Tempest ängsligt. Detta har varit för mycket för er. Ni ser sjuk ut. — — Jag är bättro nu, sade marquisen med en röst, som knappt var igenkännelig. Jag blef för ögonblicket öofverväldigad. Hvad var det ni sade, mr Bisset? Ah, jag kommer nu ihåg. Ni sade att — att ni trodde min hemlighetsfulla gäst med Bernices ögon vara Bernice sjolf lefvande. — Ja, jag sade det, mylord, och jag upprepar mitt påstående. — Det är allt för långt gånget, sade Tempest; det är grymt. — Jag har yttrat ord här i afton, mylord, sade Bisset i sin fasta, klara top, som skola återljuda i mylords öron ända till dodsdagen, såvida ni ej bifaller min begåran. Synen af er hustrus likkista skall stå för er både då ni vakar och sofrver. Ni skall under de långa och sömnlösa nätterna göra er sjelf den frågan, om denna kista