Göteborgsposten – 14 februari 1874, sida 2

Ur A. O. Wallenbergs motion om de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt. Före motionstidens slut har hr Wallenberg till Andra kammaren inlemnat en motion om ändringar i grunderna för enskilda bankernas sedelutgifningsrätt. Härom yttrar Sydsvenska Dagbladet inlednipgavis bland annat följande: I inledningen antyder hr W. att man dels torde få vänta förgäfves på någon nådig proposition i frågan, dels, om den GI Age kommer, torde få se den innehälla förslag till ändringar i helt andra punkter än sådana som kräfva ändring. Antydningen synes kanske väl mycket politisk, kanske till och med litet elak; men å andra sidan måste man väl medgifva, att hr W. ej gerna kunde såsom grund för sin motion anföra, att han verkligen vänfade från regeringen en likadan, med förslag till förändring i samma punkter; motiveringen är ju således naturlig nog. Sedan hr W. derefter något litet ordat om sig sjelf — också polititkt, om än möjligen obehöfligt, dä säkert ingen som någorlunda följt med bankväsendets utveckliag i vårt land under senare tider, skulle vilja bestrida de stora förtjenster hr W. dervid inlagt — öfvergår ban till sjeltva motionen, som vi här nedan återgifva, emedan den dels har den stora meriten att verkligen beröra de punkter, hvilka den allmänna meningen länge betecknat såsom de svagaste i vårt bankväsende, dels i och för sig i de förändringar den föreslår röjer den skarpsinnige och erfarne bankmannen, och derför bildar ett mycket godt uppslag till diskussion öfver dessa för vår hela ekonomiska välfärd så maktpåliggande frågor. Sjelfva motionen lyder: Enär tillgången på goda räntebärande obligationer nu är större än år 1864 och tillgången på intecknade skuldebref inom halfva taxeringsvärdet, hemställer jag, att 13 mom. 2 må erhålla följande förändrade lydelse: 1. Dessa grundfondshypotek skola till minst två tredjedelar bestå af lätt säljbara, räntebärande obligationer etc. etc. Enär banksedelutgifningsrätten icke bör grundas på inneliggande riksbankssedlar eller på enskild anks tillfälliga fordran hos riksbanken, och enär det både bör blifva lätt och ändamålsenligt för enskilda bankerna att till riksbanken afyttra möjligen egande guldplantsar, böra de enskilda bankerna icke tillåtas grunda sin sedelutgifningsrätt på annan kassatillgång än svenskt guldmynt och det främmande guldmynt, som enligt konventioner är eller kan blifva med svenskt guldmynt lika berättigadt. De skottska bankerna tillåtas icke utgifva banksedlar på guldplants, emedan banksedlar icke kunna med guldplants invexlas. Tillåtelsen att utgifva banksedlar på de säkerbetshandlingar, hvilka enskild bank innehar för beviljade kassakreditiv, är olämplig, emedan det icke låter sig göra att bestämma de vid en gifven tidpunkt just på sådana kreditiv utestående beloppen. För öfrigt bör enskild bank icke sjelf innehafva de såkerhetshandlingar, hvarpå dess sedelutgifningsrätt får grundas. Emellertid anser jag, att någon annan bestämmelse bör sättas i stället, och jag har derför i likhet med många andra ansett, att om enskild bank deponerar ett belopp säkerhetshandlingar, motsvarande högst halfva grundfonden och till beskaffenheten lika med grundfondsbypotek, bör sedelutgifningsrätt derå förunnas. Jag anser vidare, att om en enskild bank förvandlar Bin reservfond till säkerhetshandlingar af samma beskaffenhet som grundfondsbypoteken och desså säkerhetshandlingar nedsättas uti allmänt förvar, bör sedelutgifningsrätt jemväl derå medgifvas.