Göteborgsposten – 13 februari 1874, sida 1

tillsate, göra om intet allt hvad landtkommunerna kunna besluta om utminutericg eller utskänkning, då s. k. aalning fortfarande och i högre grad än förut beårifves, utan att de, som sålunda kringgå lagev, kunna derför tilltalas eller till ansvar fällas. Bland motioner, genom hvilka afses att göra ett slut på detta kringgående af lagen och att lemna kontrollen öfver bränvinsförsäljningen mera än till skenet i kommunernas händer, må i främsta rummet märkas en motion at hr A. V. Westerdel, i hvilken motion icke mindre än nitton andra riksdagsmän förenat sig (hrr Liss Olof Larsson, Berglind, Malmberg, Dofsån, R. Ehrenborg m. fl. m. fl). At denna motion framgår, att motionärerna tro sig i den bränviasförgäljnivg, som bedrifces af landthandlande se en at anledningarna dertill, att lagen kringgås och superiet, i stället för att hejdas, inom en del orter synes i tilltagande. För dem bland oss, som längre tid vistats i från städer aflägsna landsorter, der landthandeln haft friare spelrum, torde det också blifvit lätt nog klart, huru det kunnat komma sig, att man i närheten af de platser, der landthandel bedrifvits, ofta funnit stora svärmar rusiga personer, ehuru i hela kommunen icke funnits en enda minuthandel med bränvin, utskänkning eller krog. Her Westerdal och medmotionäror yrka nu, att all handel med bränvin och spirituosa må förbjudas en hvar, som på landet idkar annan handel, till hvars bedrifvande särskild anmälan fordras och att ingen utom bränvinstllverkaren må drisva sådan handel, som ej dertill erhållit särskildt tillstånd, hvarom aumälan göres på sätt i S 14 af k. förordningen af d. 26 aug. 1873 föreskrilver. Sålunda skulle då den s. k. partihandeln på visst sätt komma under samma inskränkning och kontroll som minuthandeln och utskänkningen. Dessutom äskas stränga straffbestämmelser för den, som häremot bryter — för tredje gången fängelse från 2 månader till ett år och handelsrättighetens förlust — jemte till samma grad stegrade för olaga minutering och utskänkning. Flera riksdagsmän hafva, utom dessa tjugo, inlemnat motioner i samma syfte. Så har A. Andersson från Wester-Norrlands län yrket, att hvarje kommun måtte få rättighet, att genom sin kommunalnämnd bestämma, om någon försäljning, minutering eller utakänkning af brända eller dostillerade drycker — han har tillagt äfven vin och maltdrycker — inom kommunen får ega rum, åt hvilka porsoner rättighet till dylik försäljning må medgifvas och hvilken skatt för sådan rättighet skall erläggas. Hr C. Ekman (i Andra kammaren) har, likasom hr J. Andersson från Bohus län, föreslagit, att all handel med spirituosa må förbjudas en hvar, som å landet idkar handel. med andra varor. Den förstnämde af dessa båda motionärer gör undantag för tillverkarne och dem, som erhålla kon:s befallningshafvandes och kommunens tillstånd, men påyrkar, att i minimibeloppet — femton kannor — ej må inberäknas mer än en enda sort och att hvad sålunda stadgas rörande bränvin äfven må gälla handeln med vin. Hr J. Andersson från Östergötland har ockeå yrkat skärpning af förbudet mot oloflig bränvinshandel eller 8. k. salning genom tydligare angifvande af förbudets mening. Slutligen må nämnas. att hr C. W. Berglind föreslagit upphåäfvandet af den i den genom k. förordningen a: den 26 aug. 1873 bibehållna rättigheten för vissa gästgifvare att fortfarande utskänka bränvin. MoÅ tionären ser naturligtvis häri en inskränkning i 1 kommunens rätt att förbjuda eller tillåta bränvinsutskänkning, men torde dock medgifva, att sådan utskänkningsrättighet svårligen kan utan ersättning någon beröfvas, då innehatvaren af gästgifveriet oftast åtagit sig såstgifverihållningen endast under den förutsättning, att denna utskänkning skulle derför bereda honom en viss inkomst. Tvenne motionärer hafva med sku fästat uppmärksamheten på särskilda sätt, hvarigenom försäljare af spirituosa veta undandraga sig de umgälder, som borde för dylik deras rörelse drabba dem. Ir E. Zeijer vänder sig särskildt mot vinoch spirituosabolsget i Stockholm och den betydliga utveckling dess verksamhet i landsorterna tagit genom agenter, hvilka icke i dessa orter erlägga skat för vare sig försljning eller utminutering. Ii Leijer yrkar derföre, att bränvin ej må till mindre belopp än 15 kannor säljas af anna än den, som, enligt SS 2 och 4 af ofta nämdförordningen, dertill är berättigad, och att de ej må, vare sig af den berättigade sjelf elle genom ombud, försäljas iaom andra kommu ner, än der rättigheterna ärd lagligen förvärf ao TEEN — —A—— —g7 — — —t— ? — —