Göteborgsposten – 12 februari 1874, sida 1

— A— — Miss Monk ställde sig framför honom med blossande kinder och en hotfull glans i sina mörka ögon. — Ett ögonblick, sade hon i befallande ton. Detta samtal är ej ännu slutadt. Hvarföre sade du Roy, att jag sett vålnaden? — Emedan han frågade mig. Han visste, att du blickade rakt mot den plats, der den visade sig, och om det var en mensklig varelse måste du ha sett den. Han har bevisat, att det var en mensklig varelse som uppträdde; derföre gjorde jeg en dygd af nödvändigheten och sade sanning. Du har nu fått upplysning om saken i tid och kan lätt ursäkta din sanningslöshet med din ömhet och omtanka för honom, liksom jag gjorde. Jag har varit här för att säga dig detta och ingenting vidare. Nu viil jag ej stanna längre. Han reste sig upp. Hinduqvinnan hade redan rest sig upp och som en panter smugit sig bort till dörren. Hon låste den på en vink af sin matmor och tog nyckeln ur låset. Monk hörde ljudet häraf och sprang mot dörren just då hinduqvinnan hade dragit ur nyckeln. Han kom således ett ögonblick för sent. — Jag vill att du nu afgifver den förklaring jag så länge önskat, sade miss Monk kallt. Jag har mycket att säga vill dig; du gör bäst i att återtaga din plats. Monk hade återvunnit sitt lugn. Han nickade och satte sig åter. — Nåväl, sade han med tillgjord likgiltighet, hvad har du att säga mig? : — Först och främst, att det meddelande du nyss gaf mig kom för sent, svarade miss Monk harmset. — För sent? — Ja. Jag har redan haft ett samtal med polistjenstemannen. Han bad mig beskrifva den hemlighetsfulla gäst, som antagits spele vålnad. Jeg bar alltid för lord Chetwynd förnekst att jag sett henne! Huru skulle jag