Göteborgsposten – 10 februari 1874, sida 1

—— — A AA — Ja, mies, sade den gamla qvinnan i trifvolaktig ton; men jag tycker ej om honom. Han ser ut som en sprätt, men han är slug, mycket slug, kan ni ej se det? Jeg kan skåda under ytan, miss. Han är ej hvad han synes vara. Jag är rädd för honom. Miss Monk skrattade, och den gamla hinduqvinnan drog sig motvilligt tillbaka. Det låg liksom ett moln på hennes mörka panna och ett oroligt uttryck i hennes ögon, då hon gick in i huset. Någon instinkt varnade henne och ingaf henne den föreställningen, att denne sprättaktige lille man med sin tillgjordhet, sin lorgnett och sina spetsade mustascher var mer att frukta än någon annan. — Min amma är en gammal god själ, sade miss Monk på engelska, i det hon åter vände sig till mr Bisset; men hon tycks anse mig vara en ömtålig sjukling, som ständigt beböfver omvårdnad. Hon talar något engelska, men samtalar vanligtvis med mig på sitt eget tungomål. Hindostanskan är ett vackert, välklingande språk. Allt hvad hon hade att säga mig var, att jag måste vara på min vakt mot denna försåtliga hofavind, och en påminnelse om en sjukdom, som den en gång ådrog mig. Men ni hörde sjelf huru musikaliskt klingande språket lät. Ack, hindostanskan är ljuft för mina öron. Dess ord voro de första som min barnsliga tunga framsläpade, och jag förmodar att det också blir det sista språk jag kommer att tala. — Hinduspråket är välljudande, såsom ni säger, miss Monk, anmärkte Bisset. Jag tyeker om det; men det är ej språket för en rik litteratur. Dessa veka, ljufva, tropiska språk äro nog de bäst passande för de veka, ljufva, indolenta tropiska naturerna. Jag kallar dessa naturer ljufva, men ljufheten är ofta gift. — Ni borde studera hindostanska, mr Bisset. Polistjenstemannen smålog. — Nämnde jag ej för er, att jag är född i Indien? frågade han. Jo, sådant är förhållandet. Hindostanskan var det förste språk jag någonsin talade, ty i likhet med