Göteborgsposten – 10 februari 1874, sida 1

HCUKeöU Av ÖoIÅ ÅÅUmpliarct mitterade motioner eller väckas af regeringen, har obetydligt af intresse ännu förefallit under sammanträdena i kamrarne. Hr HMjelms högtidliga spörjsmål till hr finansministern om dennå riksdag hade att vänta någon regeringsproposition om skogslagstiftningen, besvarades, innan kammaren ens behöft ge sitt tillstånd till trågans framställande, helt enkelt af hr sinansministern med den upplysningen, att han redan före konungens afresa till Norge föredragit inför honom i korseljen komitöns om de norrländska skogarne betänkande jemte åtokilligt dithörande och att en proposition söljaktligen vore från regeringen att motse ganska snart efter konungens återkomst från Norge (i parentes må nämnas, att H. M:t väntas tillbaka från Norge nästkommande lördag). Helt säkert hade underrättelsen erhållits utan anlitande af den mera storartade apparaten af en interpellation i kammaren. Men om nu också en sådan enighet synes råda inom riksdagen angående behöfligheten af ett särskildt atskott för skogslagstiftningen och att något bör göras för en bättre skogsvård, så är dock frågan om icke enigheten sönderspringer i en mängd olika viljor, när man kommer till hvad som bör göras. Få se, yttrade en pessimist, om det icke går nu som anekdoten berättar om en viss Markolfus, att, då han fått rättighet att sjelf välja det träd, i hvilket han skulle upphängas, så fann han i hela skogen intet passande för det ändamålet. Skogekomiten i sitt betänkande d. 21 dec. 1870 föreslog bland annat förbud mot föreågning och utskeppning från orten af smärre virke under viesa uppgifna dimensioner. Svärligen torde detta radikala förslag, hvaremot skogsstyrelsen af flera skäl opponerat sig, tillvunnit eig regeringens bifall lika litet som det har sannolikhet för sig att få pluralitet vid riksdagen, Mera utsigt att blifva accepterad nu synes deremot finnas för skogskomitns äsigt om, att jordegare bör vara pligtig bereda Återväxt i skogsmark, som ej afverkas för införande af högre kulturgrad, en sats, som knappt torde kunna bestridas. Om, som man förmodar, regeringen gör en framställning till riksdagen om, att praktiskt tillämpa detta, torde riksdagens svar blifva upplysande om man verkligen vill något eller icke. Skogsstyrelsen hyste i sitt utlåtande år 1872 dubier om jordegarne ännu hunnit lära sig inse gagnet at en sådan föreskrift, då intet af de norrländska landstingen funait sig böra förorda grundsatsena antagande till lag; men styrelsen antog dock som en möjlighet, att den allt mer stegrade virkesspekulationen under de tre år, som förflutit sedan landstingen yttrat sig rörande detta ärende, medfört den förändring i förbållandena, att åsigterna om —— NRA RATES nödvändigheten att uppdraga skog etter afverkning. vunnit framgång äfven i Norrland. Det är nn detta, som återstår att få se, och man kan, om man så vill, se ett godt järtecken deri, att en representant från det sydligaste Sverige föreslagit och en från det nordligaste lifligt förordat tillsättandet af det särskilda utskottet. — De tillfälliga utskotten betraktas alltjemt i jemförelse med de andra som stjufbarn, hvilket väl dock ingalunda var lagstiftarens mening från början. I Andra kammaren ansåg centerpartiet det icke löna mödan att uppsätta någon lista för valet och inalles afgåtvos icke mer än 90 då 100 röster. Göromålen hopa sig deremot på ett och annat af de ständiga utskotten, så att t. ex. lagutskottet, som har att behandla omkring 80 motioner, utom de kgl. propositionerna, knappast kan medhinna att något så när tillfredsställande fullgöra hela gitt arbete. Ensamt den kgl. propositionen om öfverlemnande af vissa administrativa ärenden till handläggning af domstolarne, som för närvarande lärer utgöra föremål för nämnde utskotts -öfverläggningar, tager mycken tid i anspråk, helst den, som bekant är, icke blifvit tillstyrkt af Högsta domstolens flertal och äfvon inom utskottet skall finnas åtskilliga vedersakare. Af hvad under den förberedande diskussionen yttrats supponeras det att förslaget knappast går igenom hos utskottet, åtminstone ej oförändradt. Genom meddelanden i tidningarne är det kändt att statsutskottots pluralitet stadgat sin opinion om den princip, som bör följas vid tillstyrkandet af dyrtidstillägg åt embetsmännen. Man kom dock först till ett resultat efter många och långa öfverläggningar och det torde knappast anses för definitivt annat än i afseende på att intet tillägg skulle lemnas för 1874 och att man skulle bestämma 20 4 för löner under 5000 kronor. Hvad angår tilllägget af en fix summa utaf 1000 kr. för de löner utöfvor 5000 kr., hvilka icke öfverstiga