Göteborgsposten – 10 februari 1874, sida 1

den. Han kommer att följa eitt familje-valspråk: Jy suis et jy reste. Vid det ofvannämnda tillfället har marskalken ockeå uttalat några ord, som hufvudstadens tusentals sysslolösa arbetare böra ha förnummit med enhällig tillfredsställelse, utan afseende på deras politieka opinioner. Det är att stora allmänna arbeten ofördröjligen skola företagas för att gifva dem arbete och bröd. Vi ha broar att bygga (i stället för det duesin som upprefvos under belägringen och endast provisoriskt äro återstälda), en ny jernväg att anlägga rundt omkring Paris för att förbinda sins emellan de utanför dess område liggande lokaliteterna, befästningarne omkring hutvudstaden att återoppföra för att åstadkomma ett bättre försvar, ifall Paris ännu en gång skulle se sig utsatt för en belägring -— en händelse som, jag hoppas det, dock icke vidare skall inträffa. I sistnämnda afseende är det icke alla, som dela marskalkens förhoppningar. Att ett nytt krig med Preussen förr eller senare skall uppstå, är den allmänna meningen, och detär detta, som mera än någonting annat förlsmar den stora effärsverksamheten. Det är intressant nog att höra de yttringar som alltsomoftast förekomma, när man talar med folk af skilda klasser. Man gör sig icke vidare samma illusioner som förr om allianser med de främmande makterna; man gör sig icke ens några sådana om krigets slutliga utgång ifall det kommer alltför snart uppå. Men det ör hos alla en fast och allvarlig beslutsamhet att sälja fäderneslandets lif så dyrt som möjligt, och man litar lika mycket på den franska nationens vidunderliga spänstighet som på landets oändliga resurser, för att kunna uthärda, om så beböss, en långvarig och förtviflad kamp. De nyes i Elsass och Lothringen försiggångna valens resultat, som oförtydbart vittoa om dessa provinsers franska tänkesätt, ha här framkallat den mest entusiastiska och lifliga sympati. Man har just haft ett tillfälle att på ett praktiekt sätt lägga dessa känslor i dagen genom deltagandet för det lotteri, som under marskalkinnan Mac Mahons protektion varit föranstaltadt till förmån för de ElsassLothringska faderoch moderlösa barn och behöfvande familjer, hvilka det efter annektionen blifvit Frankrikes pligt att understödja. Dragnivgen till lotteriet har just i dag egt rum, och jag är ej i tillfälle att kunna säga huru mycket det inbringat, men summan måste vara högst betydlig. Expositionen af lotterna har under ett par dagar föregått i Palais Bourbon, f. d. lagstiftande kårens palats, och varit mycket besökt. Den förening, som bildat sig i det nyss omtalade ändamålet har redan varit i tillfälle att utöfva sin verksamhet i en ganska stor skala. ett föregående bref omtalade jag att en förment prins, en Armenier som kallade sig Ostanyck de Markarianz blifvit häktad för åtskilliga bedrägerier. Han har i dag fått sin dom lydande ;på fem års fängelse, efter att under en tid af ungefär aderton månader ha lyckats sätta sig i en skuld på 600,000 francs utan att ega ett öres tillgång. Under ransakningen ha en mängd tragikomiska detaljer kommit i dagen rörande icke så mycket huru han förekaffat sig dessa medel, (det var nästan uteslutande några af de förnämsta juvelerarne i Paris, som hade förskaflat honom dem genom att, bländade som de voro af hans splendida lefnadssätt, nästan truga på honom sina dyrbarheter, som prinsen genast skyndade sig att afyttra eller sätta på assistansen!) som icke mera hura han användt dem. Hr Ostanyck de Markarianz var en ärelysten man och han synes på fullt alvar ha haft planen att bringa sig upp till någon hög ställning i Turkiet genom den återglans, som hans pariserlif och pariserumgänge — gräddan af societeten, en Drouin de Lhuys, en Emile de Girardin o. 8. v. — skulle sprida ända till Orienten, Men för att i sin mån sjelf medverka dertill bade han sig angeläget att låta sig omtalas i tidningarne. Han lyckades att få ett par af sina artiklar införda i Journal des Dåbats (hvars direktör, br Bapst tillika är juvelerare och i denna sin egenskap skyndade att placera för 148,000 francs juveler hos den anklagade, som naturligtvis aldrig betalte dem!) dessa artiklar återgåfvos sedan i andra blad mot kontant betalning, d. v. 3. det var Markarianz, som betalade för att få in dem, och han betalade utan prut. I Pariserpressen synas likväl omkostnaderna icke ha varit så utomordentliga, och mest ha utgått i form af middagar och en och annan tusenfrancssedel såsom försträckning åt redaktörerna; mea pressen i Orienten som också skulle bearbetas, måtte vara glupskt dyr. Han fick sin biografi med — avarada Biaat YäörIYadOFH(