Göteborgsposten – 10 februari 1874, sida 1

— er hade jag en infödd amma, och min mor dog under mitt första lefnadsår. Miss Monk bleknade. — Ni — ni förstår således hindostanska? frågade hon. — Ja, mycket väl, svarade polistjenstemannen kallt. Jag vistades i Indien, till dess jag var tio år gammal. Sedan jag hunnit myndig ålder, for jag tillbaks dit för att efterse någon förmögenhet, som min far efterlemnat, och jag stannade qvar derute omkring fem år, studerande apråket och folket. Jag håller på med att under de lediga etunder mitt yrke lemnar mig författa tvenne böcker. Den ena rör den engelska civilisationen i Indien, beskrifver infödingarnes lefnadssätt och vanor, lynnen, karaktersegenheter och skall bli mycket vidlyftig. Den har redan börjat tryckas. Den andra boken, som ännu ej är fullbordad, är en hindostansk ordbok, ett vads mocum för engelsmänven i Indien och innefattar grammatik, ordbok m. m. i en volym. Miss Monk lyssnade bestört till detta meddelande. Hon förstod, att polistjenstemannen hört och förstått Ragees varnande ord, och harm och fruktan kämpade om herraväldet i hennes bröst. — Jag måste erkänna, förklarade hon efter en stunds tystnad, att ert sätt att lyssna till min gamla tjenarinnas enskilda meddelande till mig är ej hvad jag anser öfverensstämmande med hederns fordringar. — Jag kunde svara, att det ej anses öfverenastämmande med god ton att begegna ett främmande språk inför personer, som ej tros förstå det, sade polistjenstemannen godlynt. Men jag skall ej draga någon fördel af er gamla ammes varning mot mig. Hennes ord äro af föga vigt. Jag hade kommit till åtskilliga slutsatser, innan hon visade sig, och hennes ord rörde ej dessa slutsatser. — Fsr jag fråga, hvilka desss slutsatser äro? Jag beklegar att ej kunna underrätta er derom,