Göteborgsposten – 9 februari 1874, sida 1

tycktes få ytterligare bekräftelse. I detta ögonblick hatade Hon sin bror med ett dödligt hat, ett sådant hat som måste ha uppfyllt den förste mördarens själ. — Om ni sätter högre värde på mr Monks ord än på mitt, sade hon slutligen, så gerna för mig, Men som jag måste tro mina egna ögon, och som jag aldrig sagt till någon merniska att jag sett vålnaden, så torde jag kanske få vidhålla min egen bestämda mening i det fallet. Jag såg ej den förmenta vålnaden, och jag skall, om det behöfves, aflägga ed derpå. — Ert ord är tillräckligt, miss Monk, sade polistjenstemsnnen artigt. Det har varit något besynnerligt miseförstånd, det är alltsammans. Elen tillåt mig fråga, huru det kunde komma sig, att, då ni riktade er blick rakt emot henne, såsom ni gjorde, ni ändock ej såg den hemlighetsfalla gästen? — Jag har aldrig sagt, att jag riktade min blick rakt emot henne, sir, sade miss Monk, som började återvinna sitt lugn, Ni får ej låta andra säga er hvad jag gjorde eller tänkte eller kände. Jag såg ej åt dörröppningen till och derföre slapp jag att se skepnaden. Hon darrade något, drog sin kofta tätare omkring sig och återtog sin långsamma gång, hvarunder mr Bisset gick vid hennes sida. De hade blott hunnit gå ett par slag fram och tillbaka, då den gamla indiska qvinnan Ragee skyndsamt nalkades dem med en indisk schal öfver armen. I sin mörkröda turban, med sina långa örringar af guld, sin besynnerliga utländska drägt, sin mörka ekrynkliga hud och sina små svarta ögon företedde den gamle hinduqvinnan en i hög grad pittoresk anblick. Mr Bisset gaf noga akt på henne genom sin lorguett. (Forts.)