Göteborgsposten – 7 februari 1874, sida 2

Lol, utom andra ggiftiga beståndsdelar och man har t. o. m. uträknat, att en half butelj öl innebåller lika mycket alkohol som en vanlig sup bränvin. Uuder sådana förhållanden synes det ganska billigt, att samma undautagslagstiftning, tom gäller om bränvinsutskaånkning, också finge tillämpas i fråga om försäljning af de öfriga rusdryckerna. Hörtill kommer nu den vigtia omständigbeten, att ölkrogen ofta icke är något annat än en maskerad lönkrog för utsäljning af bränvin, i det desse s. k. ölutsäljare hafva för seu att, naturligtvis mot bögre betalning, uppblanda ölet med Lrinvin, hvilken blandning lär ästadkomma ett slags rus, hvars verkningar på ett i sig sjelft rått och vildt lynne säges vara långt förfärligare än af ctt vanligt bränvinsrus. Besinnar man dessutom, att dessa ölkrogar ofta äro förlagda i närheten af kyrkan eller andra starkt besökta ställen, der de åstadkomma allsköns förargelse och störande uppträden, än åter draga sig undan till mera obemärkta ställen, der de icke sällan urarta till tjufgömmarnästen och tillhåll för allt slags löst pack, landsstrykare, slagskampar, hästbytare o. s. v., med hvilka bygdens ungdom ej sällan sålunda kommer i beröring, och hvilka nästen följaktligen utsprida en pestsmitta af osedlighet öfver hela den angränsande trakten; så tyckes det vara på tiden, att kommunerna få denna sak inordnad under sina gemensamma hushållningsangelägenheter. Det gäller som en grundsats inom lagstiftningsområdet, att icke gerna införa någon ny lag, som på något mera genomgripande sätt ändrar bestående förhållanden eller häfdvunnen sed, innan det allmänna tänkesättet af. egen drift visar sig mottagligt för det nya eller fordrar en lagstiftningsätgård för afbjelpandet af ett erkändt misstörbållande. Äfven ur denna synpunkt synes tiden vara inne för genomförande af det i fråga varande lagstadgandet, hvilket bäst bevisas deraf, att i nästan alla Sveriges län en mängd ansökningar lära inkommit till k. befallningshafvande med begäran, att tå ordna öloch vinutskänkningen på samma sätt som utskänkningen af bränvin, och det märkligaste härvid är, att så många kommuner verkligen trott sig ega denna rättighet, hvilken synts dem så billig och naturlig, att de icke ens brytt sig om attssgöra sig reda för hvad gällande lag i detta hänseende stadgar. Enligt k. förordn. d. 7 dec. 1866 betraktades neml. rättigheten att tillhandahålla maltdrycker såsom en fri näring, som endast begränsades så till vida, att ölförsäljningsstället skulle ställas under polisuppsigt, hvilket lätt kunde ske i städerna, men svårligen på landsbygden under landtpolisens nuvarande organisation. Med anledning af riksdagens skrifvelse d. 22 april 1872 om inskränkning i rättigheten att försälja öl, porter, kokadt kaffe o. s. v., utkom emellertid en k. sörordn. d. 22 februari 1873, hvilken med innev. år trädt i verksamhet, och hvilken stadgar samma vilkor för ölutskänkning som i fråga om försäljning af vin till förtäring på stället, nemligen, att k. bthde, till hvilken myndighet ansökningen siälles, skall ega rätt att infordra magistratens eller kommunalnämndens yttrade om den sökandes frejd och personliga lämplighet för utöfvande af denna näring. Men då detta sedebetyg vanligen utfaller tillfredsställande, eger länsstyrelsen ingen rättighet att lägga binder i vägen för sökandens anhållal, eller k. bihde är, med andra ord, af gällande lag förhindrad att medgitva kommunerna rättighet, att såsom dem godt och ändamålsenligt synes, ordna denna förargelseväckande angelägenhet. Enligt en författares i A. B. yrkande borde nu följande bestämmelse träda i stället för k. förordn. af 1873, nemligen: att landsförsamling må genom kommunalstämmobeslut antingen alldeles förbjuda alla öloch vinkrogar eller ock begränsa dem till ett visst antal inom sitt område; att hvarje sådant beslut gäller för en period af fem år; att det i stad tillkommer magistraten att, efter stadsfullmäktiges hörande, hvarje 4:de år bestämma det antal öloch vinkrogar, som bör inom staden fionas; samt att för bvarje dylik försäljningsrättighet betalas till landst B3ets kassa en afgist, hvarå skriftliga anbud infordras af kommunalnämnd eller magistrat, hvarefter anbuden, då fråga är om landskommun, öfverlemnas, åtföljda af kommunalnämndens yttrande, till k. befhdes pröfning, men i stad pröfvas af magistraten efter stadsfullmäktiges hörande. Såsom betecknande för stämningen inom orten rörande denna sak kunna vi ej undgå att anföra, det vi ungefär samtidigt med artikeln i Aftonbladet erhöllo kraftiga maningar från personer inom orten, som haft mångårigt tillfälle att iakttaga det öfverklagade onda, att i vår tidning bringa frågan på tal i ofvan anförda riktning, hvarför vi ega så mycket större skäl att anbefalla saken till vära riksdagsmäns allvarliga bebjertande.