Göteborgsposten – 7 februari 1874, sida 1

De senaste nyheterna på Nya Teatern. — För mycket blått! — Tankväråa ord om toilette-lyxen. — Musikföreningens senaste konsert. — Olena Falkman. — Fru Magdalena Thoresens andra uppläsning. — Citterspelaren i Vinterträdgärden. — Nytt förslag till plats för Nya Hotellet. — Anekdot. Under: dessa stormiga dagar och nätter är det icke underligt om ett samhälle; som en gång sett sina boningar grusade af elden med ångest vaka för: att vara redo :om eldfara hotar och om minsta tillstymmelse till eldsvåda framkallar oro i sinnena. Så behöfvor man dessbättre ej numera klaga hos oss — numera, yttrade vi i hastigheten :skäligen orättvist, ty innan vår nuvarande raska brandkår fått den utveckling, han pu eger, hade vi ju den städse vakna, snart sagdt allostädes närvarande frivilliga brandkåren, hvars elddop voro otalige .-. Nej, det är i vår grannstad Wenersborg, som man klagar så, och man: må väl finna denna klegan berättigad, då man. läser längre i Wenersborgs stads och läns tidning för d. 29 sistl. januari, hvarur vi hemtat ofvan stående. Så här heter det nemligen vidare: En ganska stark skoratenseld förliden söndagsqväll uti ett hus vid Edsgatan försatte äfven grannarna i en ängslig spänning, ehuru elden snart dämpades och ej någon verklig fara syntes för handen; men man kom härvid att tänka på, huru det är bestäldt med sotningen här i staden. Det blir då kunnigt, att den på lön för staden antagne sotaren är och har en längre tid varit utan biträde. För öfrigt är stadens skorstensfejare en äldre korpulent man, som endast kan stiga ned i mycket vida skorstenspipor. Det torde för hvar och en vara i ögonen fallande, huru vådligt för samhället det avmärkta förhållandet kan blifva, och händer nu dertill, att doune man insjuknar, så stå alla i farans stund rådlösa. 1 allmänna säkerhetens intresse påpeka vi denna angelägenhet, på det nödiga mått och steg må vidtagas till samhällets lugn och betryggande tör eldfara. Ja i sanning, situationen är i alla hänseenden lindrigast eugdt Åvådlig, icke minst för den stackars äåldre korpulonte mannen, som endast kan stiga ner (kan han icke stiga upp?) Åi mycket vida skorstenspipor. Det är ett sätt att stoppa sin pipa och må väl, rakt motsatt det, som Frodman menade, då ban sjöng sitt: Klarng broder Jockum, klang vid denna. rågan! Om denne manendast efter ett enda dylikt försök ekulle inojukna, allraholst om han någon längre tid, under pågående soteld, skulle bli qvarsittande i skorstenaspipan, kan ej heller törefalla underligt. Till förebyggande af alla eventualitetersynes oss derföre det förståndigaste, att det i fråga varande samhället ettdera skaffar sig en emalare skorstenssejare eller också: sätter den nuvarande: på svältkur — framför allt ioke består honom med något slags dyrtidstillägg — ty den tjocka kan inte, säger prinsessan al Granada i Frihetsbröderna om den hedersmannen Domino! Prinsessan af Granada har försvunnit från vår scen, åtminstone tills vidare, men Prinsessan af Tröbizonde hon lefver, hon, och visade sig i går efter någon tids hvila åter för vår allmänhet. Za princesss est morte, vive la -princesse! De närmast föregående tre söreställningarne upptogo samma program: Min hustru vill ha roligt och Drillns operett. I det sistnämnda stycket, som utom: en glad och liflig musik eger fördelen af en lyckligt funnen intrig, fiera verkligt komiska och oemotståndligt löjeväckande moment: samt en qvick, i bearbetningen. mer än vanligt ledigt återgifven dialog har hr Ringh med rätta skördat bifall för återgifvandet af hufvudrollen, ej minst derföre att han med framgång deraf sökt skapa en sjelsatändig typ, utan imitation af den skädespelare, som för flera år tillbaka kråerade Drillena tacksamma roll på svenska scenen. Hr Gardts Kulander är numera en burlesk figur, som från början till slutet håller munterheten vid makt. Samtlige medspelande, de mer eller mindre stummainberäknade, bidraga till de nöjaamma stunder, hvilka den oförargliga bagatellen nu som alltid förskaffat den alla tre aftnarne i salongen talrikt församlade allmänheten. Hufvudrollen i ÅMin hustru vill ha roligt, Leonoras, var. en pröfvosten för m:ll Wiborge mångsidiga, och i följd deraf ofta använda skådespelaroförmåga. Hon hade här att efterträda den skådespelerska, för hvilken rollen af sörsattaren särskilt blisvit skrifven, on skådespelerska som för öfrigt städse varit vår allmänhets förklarade gunstling. Att bon ej mieslyckats i sin svåra uppgift bevisas bäst-af det auperlativa bifall som egnats henne såväl från salongen -som från recensenterna. Om hr Ahletröm bytt roll med hr Wagner och den senare istället öfvertagit Figge Kullners roll, tro vi att stycket skulle vunnit icke obetydligt. Med: all aktning för de synbara bemödande, hvilka göras af rollens nuvarande innehafvare, att återgifva denna af författaren med stor förkärlek tecknade karakter: en rik, lätteinnig, men hjertegod och vänfast goddagspilt, lyckas det honom dock knappast att deraf återge mera än en skuggbild. Hrr kritici ha på senare: tiden: börjat att då och då sysselsätta sig med de uppträdande damernas toiletter. För vår del inskränka vi oss till att varna mot användande af samma färger som de i dekorationer och möbelöfverdrag förekommande. Detta gäller töreträdesvis den öblå förgen, hvilken; om vi ej allt för mycket misstaga, oss ör hufvudfärgen i teaterns båda elegantaste rumdekorationer och ej sällan är den förherrskande å möboelöfverdragen. Så är förhållandet i 1:a akten af Min hustru vill ha roligt, till etort men för Leonoras ST I ga TR 11