Göteborgsposten – 6 februari 1874, sida 1

A2 A lilla sidoporten bredvid parkgrinden och blickade inåt parken. Gilbert Monk var just i begrepp att öppna porten. Han hade ett bref i handen, hvilket han skulle bärs till Chetwynd sjelf i stället för att såsom vanligt anförtro det åt hofmästaren eller postväskan. Bisset tog ett steg tillbaka, i det han lyftade på hatten för Monk, som stoppade sitt bref i fickan och kom ut, stängande porten efter sig. Just i det ögonblicket hade Chetwynd och Tempest hunnit fram samt höllo in sina hästar. — Jag ser, att ni varit i byn Chetwynd, mr Bisset, sade marquisen. Jag fruktar, att jag ej gjorde det tydligt för er, att hemligheten rörande vålnaden är känd blott af några få, och att ingen utom Chetwynd Park med undantag af doktor Hartright i Eastbourne, kyrkoherden i Chetwynd och min förvaltare känner den. I byn kan ni således ej få någon upplysning, som rör den saken. — Jag. tillåter mig vara af en annan åsigt än ers herrlighet i det afseendet, sade Bisset vördnadsfullt. Jag har just i byn erhållit en upplysning rörande hemligheten. De tre gentlemännen uttryckte på en gång sin förvåning. — Jag fruktar, att ni låtit narra er, min bäste sir, sade Monk något hånfullt: Ni hade gjort bättre, om ni egnat er uppmärksamhet åt tjensteflickorna. — vålnaden visade sig sista gångon på Chetwynd Park i tisdags qväll, sade Bisset utan att låtsas om Monks anmärkning. Jag har gjort den upptäckten, att i tisdags på qvällen kom en ung qvinna i en äroska från Eastbourne och steg ur der gatan börjar samt tillsade kusken att köra till värdsbuset, der hon på en viss tid skulle uppsöka honom för att med honom återvända till Eastbourne. Det måste medgifvas, att detta var minst sagdt hemlighetsfullt. Men kvad som gör det ännu mera hem