Göteborgsposten – 5 februari 1874, sida 2

visar sig särdeles morskt emot trenne länder och i alla tre kräfver upprättelse. Hvad främst prelaterna i Frankrike angår, så hafva vi derom yttrat oss i går. Det synes likväl som om det tyska sävdebudet i Paris frawhärdar i sina fordringar på prelaternas åtalande. Den officiösa franska pressen, som naturligtvis i det asseendet återspeglar de pågående öfverläggningarne och underhandlingarne, säger nu, att franska lagen icke tillåter regeringen att inblanda sig i hvad biskoparne ekrifva i sina herdabref, emedan de i det fallet ega full handlingsfrihet. Den officiösa Berliopreasen genmäler, att det dock fiunes något som hater folkrätt och att derunder lyder förbud mot en hvar i ett land att kränka herskaren i ett annat land, med hvilken man befinner sig i fred; Då de franske biskoparne kränka kejsar Wilhelm, furst Bismarck och Tyskland, men franska regeringen ej anser sig kunna skydda desse mot dylika angrepp genom lagen, så måste Tyskland djerft värja sig efter folkrättens begrepp — ett sådant värjande är detsamma som ett krig, Också läsa vi i det tyska regeringen mycket nära stående bladet Köln. Zeit. följande, som meddelas at en af desa s. k. korrespondenter och är en redogörelse för ett cirkulär, som den tyska regeringen skall hafva tillstält sina representanter vid stormakternas hof: Efter hvad jag hör, bar tyska regeringen tillstält sina beskickningar vid de stora hofven ett cirkulär, som visserligen Åcke är bestämdt att meddelas de vederbörande regeringarne, men skall tjena rikets representanter i utlandet som instruktion. Om detia cirkulär verkligen skulle vara af det innehåll, man sagt mig, så skulle det vara ett aktstycke af stor vigt. Deri uttalas nemligen, att den tyska regeringen är genomtrångd af önskan att få lefva i fred med Frankrike ock att bon icke vill lemna något medel oförsökt till fredens bevarande; men om det likväl skulle visa sig höjdt öfver allt tvifvel, att en sammanstötning är oundviklig, så skulle den tyska regeringen icke kunna försvara inför sitt samvete och inför nationen, om hon afvaktade den tidpunkt, som skulle vara den lägligaste för Frankrike. Den franska regeringens beslut, huruvida bon vill skilja sin politik från de ultramontanas intressen eller låta den vara ett verktyg för det hersklystoa presterskapets planer, skall vara af den största betydelse i afseende på besvarandet af första frågan, nemligen om möjligheten af fredens upprätthållande. Jag måste inskränka mig till att återgifva tankegången i denna betydelsefulla förklaring; jag vågar icke ikläda mig någon borgen för ordalagen i densamma, men jag har likväl skäl att anse mitt meddelande för riktigt, hvad sjelfva andemeningen angår. j Detta hotande och utmanande språk måste såra Frankrike och är framför allt icke egnadt att ingifva förhoppningar om något långvarigt fredetillstånd i Europa. Också har Frankrike svarat medelbart med att höja sin krigsbudget för nästa år. Bismarcks organ i Berlin, Nordd. allg. Zeit., för äfven: ett våldsamt språk mot prelaterna och pressen i Belgien, sannolikt sålunda varande ett eko för de mera lågmilta förklaringar, som voxlas mellan diplomatarna. Förstnämnda blad tordrar, att belgiska regeringen skall klafbinda pressen och förhindra honom från att återgifva meningsyttranden, hvilka kunna såra Tyskland och tyska regeringen. De belgiska tidningarne förklara värdigt, att deras lands regering i det bänseendet icke kan lagligen något göra, ty i Belgien kan allt, som ej stör den moraliska och sedliga ordningen, både talas och skrifvas. Skulle det möjligen vara Bismarcks afsigt att nu, då Tyskland är så mäktigt, söka hos andra katolska länder framtvinga en lagstiftning, hvilken skall gå i samma anda som dena nya kyrkolagstiftningen i Preussen och ställa prelater och presterskap under närmaste beroende af äfven de verldsliga lagarne och domstolarne? Skulle det vara Bismarcks afsigt att, der det låter sig göra, upphäfva det internationala romerska presterskapet? Det tredje landet, med hvilket Tyskland eller åtminstone Bismarck fått en snurra på tråden, är Italien. Visserligen varnar det officiösa franska bladet Francais sina kolleger för att tro på en verklig splittrivg; men det råder dock en ganska märkbar kyla rum mellan hofvet i Berlin och hofvet i Rom, framkallad af den allt annat än uppbyggliga tvisten mellan Lamarmora och furst Bismarck och underblåst med en viss lidelse af isynnerhet den tyska pressen. Tyskarne hafva nu en gång fått i sitt hufvud, att Italien är deras gäldenär i en grad, som berättigar de förre att fordra en evig tacksamhet. Italienarne deremot tro på goda grunder, att Tyekland står i minst lika stor tacksamhetsskuld till dem, ty om de icke inträdt i krig med Österrike 1866 och tvurgit detta att dela sin styrka, så ekulle Preussen måbände icke vunnit den atgörande segren vid Sadowa, hvilken egentligen stälde Tyskland under Preussens öfverhöghet. Då Bismarck så hänsynslöst angrep i Preussens dep. kammare general Lamarmora och kallade honon öppet för förfalskare, smickrade sig en del tyskar med, att italienarne skulle äfven applådera rikskansleren. Men i stället fanno italienarne nationalkänslan kränkt af, att en af landets främste män på detta sävt offentligt brännmärktes. Detta kunna de tyska tidningarne icke förstå. Efter det Bismarck hållit Bitt nu beryktade tal, förklarade den officiela Rsichsanzeiger, att Lamarmora förfalskat de aktetycken, som han citerade i sin bok, och det tyska eändebudet i Rom fick befallnivg om att begära, det Lamarmoras citat skulle jemföras med de originala aktstyckena i utrikesministeriets arkiv. Tillochmed ett så hossamt blad som opinione har betecknat en dylik sordran såsom ärekränkande för Italien, och den allmänna meningen har starkt inverkats deraf. De tyska korrespondenterna i Rom göra stort buller häraf, och Spenersche Zeitung i Berlin innehåller en ganska märklig artikel, som anses för officiös och i hvilker det heter: Det finnes blott en liten klick i Italien, som 2nser general Lamarmora 16r en trovärdig och ärlig