Göteborgsposten – 3 februari 1874, sida 2

rdrs karlar ej skulle kunna berga sig, och ännu mindre tycktes någon tillöknivg behöfvas för dem som sutto med 15,000 rdr. Ja, taleren trodde till och med, att äfven de, som hade vida mindre, kunde taga sig fram, utan att de och öfriga medlemmar af deras samiljer behöfde lefva på 34 öre om dagen. Ett justitieråd hade för ett par år sedan till talaren yttrat, att lönetillökningen 1856 varit en olycka för tjenstemännen, hvars pretentioner på lifvets beqvämligheter i följd deraf allt för mycket stegrats. Detta trodde ock talaren, liksom han äfven var öfvertygad, att det var de bättre lottade klasserna som till hufvudsakligaste delen bidraga till tullmedlens höjande genom införskrifning af en mängd utländska lyxartiklar, franska chignoner o. d. Den meritförteckning, finansministern uppläst, öfver regeringens åtgöranden i reorganisationsfrågan vore visserligen ganska vacker, men mycket vore ännu ogjordt af hvad vid 1868 års Riksdag blifvit begärdt, och man finge ej se blott på, att förändringar blefvo vidtagna, utan dessa förändringar måste äfven innebära förenklingar och förbättringar. Den decentralisation, som blitvit framställd såsom så högeligen önskvärd, vore långt ifrån genomförd. Tvärtom syntes begäret att centralisera så stort, att regeringen eftersträfvade att draga till sig de allra minsta småsaker. Vore talaren minister, trodde han sig utan skada kunna göra sig qvitt 34 af dessa småsaker. Han skulle t. ex. låta landshöfdingarna sjelfva permittera landsstatens tjenstemän, låta församlingarna taga lån ur kyrkorna o. s. v. utan att lägga sin näsa i blöt med dyjikt. I afseende å statens räkenskaper voro en förenkling af högsta behofvet påkallad, ty nu taga desamma tio gånger större arbetsstyrka i anspråk än som behöfdes. I detta afseende rekommenderades talarens förslag om bildande af en statskassa såsom förtjent af beaktande. Talaren slutade med den försäkran, att han ingalunda, såsom hr Lindmark förebrått honom, ville göra tjenstemännen tunna som pannkakor utan måtte de gerna för honom vara såsom jäsmunkar. Detta hr C. A. Larssons anförande föranledde vid flere tillfällen högljudd munterhet inom Kammaren. Grefve Posse ansåg sig till svar på finansministerns fråga, om lånade medel användas till löpande utgifter, kunna framställa den kontrafrågan: Ar det då icke så? Han ville dock gå längre och beståmdt förklara, att enligt den utredning, man redan påbörjat på riksgäldsafdelningen, upplånas verkligen högst betydliga belopp till löpande utgifter. Finansministern påpekade åter, stt lånet, enligt K. M:ts proposition endast vore beräknadt till jernvägsbyggnader, och att detta lån blifvit föreslaget att upptegas i fullständig öfverensstämmelse med föregående Riksdagars derom fattade beslul. I länet ingingo äfven det belopp af 42 millioner, som utgjorde en del af det vid förra Riksdagen beslutade jernvägslånet, men som då ej kom att upptagas utan ersattes med influtna öfverskott. Likaså ingingo deri 6 millioner, representerande den bevillningsRrumma, som i följd af en ändimålsenligare beräkning beträffande tiden för bevillningens inflytande, icke kunnat på samma sätt som hittills upptagas. Hr Jöns Pehrsson hade af statsverkspropositionen funnit, att 2i millioner blifvit förutsatta att upplånas, och alltså mer, än som behöfdes till jernvagsbyggnader. I afseende å reorganisation af embetsverken fann han änuu mycket återstå att göra; de reformer, som skett, hade på det stora hela medfört hvarken förenklingar eller besparingar. Hr Ola Andersson i Nordanå, som i statsverkspropositionen funnit den föreslagna lånesumman upptagen till 30,343.000 kronor, hade ej kunnat upptäcka mer än omkr. 18,000,000, som deraf skulle användas till jernvägsbyggnader. De återstående tolf millionerna måste säledes vara afsedda för andra ändamål. Att allt var ämnadt att åtgå, visade sig deraf, att hela detta lånebelopp blifvit taget med i beräkningen öfver riksgäldskontorets ställning, för att få densamma att gå ibop. Beträffande dyrtidstillägget var talarens åsigt att der ett sådant verkligen behöfdes, der borde det beviljas. I allmänhet ansåg han dock detsamma obeböfligt och till stor del blott egnadt att stegra begäret efter lyx — ett begär som sträckte sina förderfliga verkningar ända ned tiil de djupaste lagren af folket. Sedan hr Wern ännu en gång sökt reda, buru med lånet verkligen förhölle sig samt äfven hr Jöns Rundbäck rörande beräkningarne baft ett kortare anförande afslöts denna diskussion, som till viss grad tycktes ämnad att ersätta den, som uteblef vid remissen at statsverkspropositionen. Vid remissen af hr Clairfelts motion angående regleringen af häradshöfdingarnes löner, begärde och erhöll motionären, som deri sammanblandat tvenne skilda saker, tillstånd att dela motionen i två. Motionernas antal utgör således nu 178. Det var nemligen vid motionstidens slut i torsdags 177 och ej, såsom i gårdagsnumret uppgafs, 175. 0 ggg RR CCR