Göteborgsposten – 3 februari 1874, sida 2

— Nå, besvara då också mina frågor, miss. Till hvilken del af landet reste ni i går? — Till Sussex, sade Bernice motvilligt. — Hvilken del af Sussex? På detta sätt ansatt var det Bernice nästen omöjligt alt tillfredsställa värdinnans nyfikenhet. Hon kunde cj betrakta sin bortovaro under natten från samma synpunkt som mrs Sharp. Hon ansåg qvinnans frågor blott säsom en yttring af oberättigad nyfikenhet, och hon ville ej underkasta sig den. Från en anran synyunkt sedt, kunde hon dessutom ej säga hvar hon varit af den orsak, att då skulle hemligheten af hennes identitet ba kunnat bli uppdagad. Denna hemlighet måste hon till hvad pris som helst dölja. — Jag kan ej säga er hvart jag for, mrs Sharp, sade hon med en älsklig, jungfrulig värdighet, som var full af sanning och ellvar. Jag trodde, att det ej låg något ondt i, att jag reste. Jag hade varit der förut, och jag känner stället mycket väl. Jag är ledsen öfver att ni ej tror mig, och jag kan ej förstå anledningen ull ert misstroende. Jag är värd er aktning, och jag har ingenting ondt gjort. — De som äro oskyldiga kunna i allmänhet säga, hvart de begifva sig hän, sade mrs Sharp. Kanske att ni for ner för att söka en plats? Men jag tror, att ni svarade Ånej till den frågan. Kanske att ni har läst i Timos om någon rik man nere i Sussex, och att ni for dit i tiggeriärende? Är det så? Den unga marquisinnans bleka ansigte öfverdrogs ånyo af en blossande rodnad. — Ni har orätt, sade hon. Jag har aldrig tiggt — förr skulle jag dö! Mrs Sharps ansigte fick ett allt hårdare uttryck. — Vägrar ni således att förklara, hvad ni hade för ärende till landet, miss? frågade hon. — Jag måste vägra det. (Varta y