Göteborgsposten – 3 februari 1874, sida 1

222 —— ————AE————— deras individuella frihetskänsla är stark, men deras laglydnad och allmänbildning för svaga för att hvad de vunnit skulle kunna bevaras — nej, de bevisa ingenting annat än öfvervägande vördnad sör den yttre myndigheten! I sanning underbart! Och särskildt hafva desse folk böjt sig för kyrkans myndighet, så att denna ännu i dag obetingadt råder öfver dem. På dess bud hvässtes mer än en mördares dolk. Men till det germaniskt-nordiska lynnet hör att fritt gifva och fritt — döda. Denna osmaklighet, som väl afser att vara sublim, håller icke streck. Skall ett fritt dödande ligga i något särskildt folks lynne, får det väl allt sökas bland de romaniske stammarne; åtminstone få vi väl medge, att de döda Zika fritt som vi. För öfrigt — om vi vilja fästa oss vid det historiska faktum, att de germaniska folken företrädesvis varit och ännu äro protestantismens bärare (något helt annat än att begreppen germanism och protestantism skulle vara liktydiga), så få vi icke glömma, att detta förhållande grundar sig på omständigheter, hvilka tillkommit oberoende af så väl germanism som romanism. I den tidsålder, då Luther, Zwingli och Calvin, desse tre store reformatorer, uppträdde, var Tyskland såväl som Frankrike splittradt i smärre välden, och tyske kejsaren ej mindre än Frankrikes kung inbegripen i ständig kamp mellan sina sjolfständige och frihetsälskande vasaller. Det är tillräckligen kändt, huru kraftigt de politiske förhällandena påverkade protestanzismens framsteg. Somlige furstar gjorde sina folk till protestanter, andre läto sina blifva vid den gamla tron; protestantismen blef ett vapen i den politiska arsenalen. Dels på detta sätt, dels af verklig öfvertygelse bekände emellertid snart millioner bland såväl germaner som romaner den protestantiska tron. Så utbröto dessa religionskrig, der förarne spelte om politisk magt; och under det att de nordgermaniska furstarne förmådde bålla stången mot kejsarne, derigenom bevarande sin oashängighet och sin nya bekännelse, dukade deremot de franske hugenott-cheserna under i kampen mot en energiek och förslagen konungamagt, hvilken icke dröjde att slutligen med rötterna upprycka det träd, under hvilket fienderna ej blott till magtinnehafvarons tro utan och till hans tron eökt ekydd. Så blef emellertid katolicismen bofast i Frankrike och protestantismen i de norra germaniska länderna; så lades grunden till den renare och allmännare odling, hvilken nu under århundraden kommit desse senare till del, och om vi i närvarande stund kunna med glädje se oss i så mycket hunna framom de romaniska folken, så hafva vi allt härför att tacka en helt annan magt än den, som ligger i vårt mindre uppblandade germanska blod, Vår ärade samtida har nu emellertid en gång ställt upp sitt stora schema med ändpunkter i liberalism och occident, i reaktion och orient, och det får då bli dervid. Det sunda förnuftet skall dock aldrig tillåta att hans följeslag blir talrikt. Möjligen skall också hans eget sunda förnuft enart komma honom att helt sullborda det återtåg, mot hvilket försigtigheten redan manat honom att rikta blicken, och kanske är det icke så oantagligt, att han i en snar framtid eer sitt och skaldens stora verk jordadt af glömskan, utan att han dervid fäller en enda tår. Om grafplatsen då är att söka på bergstoppen eller nere i dalen, om dimmorna på det förra eller på det senare stället hölja den, lär väl då göra deteamma. Vår enda reflexion vid anblicken deraf skall blifva, ait en god vilja och en ädel kraft kunnat föresätta sig högre uppgifter än att skapa vidunderligheter, hvilka icke duga för det, hvartill de ämnats, och hvilka icke förrän de med Kritikens Peel gjennem Livet nedsänkts i glömskans bottenlösa mossa, torde hafva funnit sin rätta plats. S—d W.