Göteborgsposten – 31 januari 1874, sida 2

montanismen, som bekämpas, ultramontanismen är ingenting annat, än fordran af oinskränkt makt för påfven i alla materiela och andiiga j ting. Den tyske kejsaren och furst Bismarck (stormande bifall) äro representanter för det tyska folkets idåer och känslor. De katolska biskoparne motsatte sig dem; men kejsar Wilbelm är en så stor man, furst Bismarck ett så mäktigt verktyg, att han ej kan tillåta någon inskränkviog i sina undersåters rättigheter och icke kan sätta den stora tyska natio nens framsteg på spel. Derför är den önskan berättigad, att den påbörjade kampen må sluta segerrikt. De vidare talarne voro Chambers, Jobson, Whietle, Nuodegate och sir Robert Peel, hvilka alla sade det vara Englands pligt att resa det afgjordaste motstånd mot ultramontanismens maktsträsvanden. Efter mötets slut i James-Mall tog man sig en stunds hvila, hvarpå ett nytt möte hölls samma dags afton i Exeter-Hall, för att bereda en mängd personer, som ej kunnat få tillträde till James Hall, tillfälle att i den andra salen tillstädesvara och uttala sig i samma riktning. Äfven detta möte var så talrikt besökt som lokalen medgaf och antog samma resolutioner som det andra mötet. Stämningen var här nästan ännu mera entusiastisk. UHistorieprofessorn Smith, amerikanaren Ohininy och Oldwell voro här de främste talarne. Man betonade särskilt, att de engelska statsmännen och presterna icke tillräckligt uppskatta den nu pågående kampens stora betydelse. Evans lyckönskade det enade Tyskland och uttalade de varmaste loford öfver dei tyske kejsaren. De antagna resolutionerna komma alla alt genom en särskild deputation meddelas kejsar Wilhelm. Katolikerna skola som bekant hålla sitt stora möte en dag i nästa vecka. Och otvifvelaktigt är väl, att dessa religionsmöten, hvilka varit afsedda att följas af andra i Englands olika större städer, skulle efter hand kommit att i hög grad uppröra England, der en icke obetydlig, itrig och lycklig katolsk propaganda i många år drifvita, såframt icke nu just i samma vefva den genom parlamentets upplösning och den kungjorda utskrifningen af nya val inledda valkampanjen tagit allas uppmärksamhet i anspråk. Det är märkligt att se, huru både en stor del at den engelska pressen och en mängd korrespondenter derifrän med nästan förvånande afgjordhet påstå, att det kan anses otvifvelaktigt, att regeringen skall bli slagen i valen, hvadan den skall nödgas afgå och följas af en konservativ ministår med Disraeli i spetsen, Men man synes på samma gång tro. att den majoritet, som det konservativa partiet kommer att vinna, icke skall blifva fullt afgörande eller, rättare sagdt, icke skall blifva så talrik, att man derpå kan bygga någon tillit till att de konservative partiledarne skola länge få sitta qvar vid makten. Den nu inledda valkampanjen är emellertid äfven i det hänseendet af särskilt intresse, att den valslagtning, som kommer att utkämpas, sannolikt skall vara den sista, i hvilken de båda nu åldrige partiledarne Disraeli och Gladstone komma att mäta sina vapen, hvardera i spetsen för sin politiska fylking. I det hela säger en korresp., är Gladstones adress snarare egnad att oroa och afskräcka hans anhängare, än att ingifva desamma mod. Den man, som styr det stolta Englands öden, är, såsom Mårime skildrar honom, un peu enfant, un peu homme d Etat, un peu fou, och hans ogne anbängares och vänners uppriktiga inre säger dem, att landet skulle vara lugnare och säkrare i händerna på en minister, som icke skulle ha det miseödet att vara en man med snille. Det skulle vara förhastadt att vilja på förband bestämma valens utgång men säkert är, att det liberala partiet måste komma att förlora betydligt och att hr Gladstone, långt ifrån att återvinna den orna majoriteten, löper allvarsam fara att falla alldeles igenom såväl i Greenwich som ock i let nya parlamentet. I enlighet med hvad vi förut meddelat, lefvo de vid den våldsamma debatten i Preusens dep. kammares sammanträde d. 16 d:s ramdragna s. k. Lamarmoraska Afslöjandenait furst Bismarck betecknade som uppfunna batfullt och omädeligt syftemål, och såväl Nordd. allg. Zoit. som den officiela Staatsaneiger meddelade. att de af den forna talan. fö -— —