Göteborgsposten – 29 januari 1874, sida 2

En minut senare åkte de i sakta mak genom Eastbourne på väg till Chetwynd Park. — Ni ser ej så frisk ut, som då jag sist såg er, my lord, sade den store upptäcktstesanden med nägon oro tonen. Ni ser ut som om era dagar voro fulla af oro och era nätter sömnlösa. — Ni har rätt, Tempest, svarade marquisen, i det er skugga bredde sig öfver hans vackra ansigte. Mina daga: och nätter äro just sådana ni antydt. — Men huru kommer detta sig? Tynger er store sorg mera på er här i ert gamla hem, än då ni var utom lands, eller är ni sjuk? — Jag kan lika gerna omtala hela sanningen för er mr Tempest, sade marquisen allvarligt efter en kort paus Kanhända att ert klara hufvud i förening med mr Bisset skicklighet kan bli till stor hjelp för mig. Vi kunna tal: fritt — den gamle kusken är stendöf; jag valde honom dag just för den skull — och det är min öfvertygelse, at jag kan oförbehållsamt anförtro er allt, hvad som ligger mig på hjertat. Dessutom är jag skyldig er hela mit förtroende i utbyte mot det förtroende ni gaf mig försts dagen vi sammanträffade. Sedan den gången, mr Tempest har ni varit för mig mer än andra. Jag hyser en var mare vänskap för er; det finneg ett band mellan oss, som ej kan upplösas. — Det finnes ett band som förenar oss, hvilket n ej har någon aning om, sade upptäcktsresanden, i det har armt tryckte marquisens hand. — Jag for till stationen, återtog lord Chetwynd, fö att möta mr Bisset, så att jag med honom skulle få h: ett långt förtroligt samtal, innan han gör sitt inträde i mit hus. Det gläder mig, att ni nu skall kunna deltaga i vå: öfverläggning, Tempest. Jag hyser stort förtroende till er snille och ert klara omdöme, och jag hoppas, att ni skal kunna hjelpa oss. Till en början får jag meddela er, at