Göteborgsposten – 29 januari 1874, sida 2

ner, sade Tempest med ett något bittert småleende, och jog är ej så lättsinnig till min natur, att jag glömmer en vän. En liten man, som stigit ur en andra klassens kupå, och som vandrat omkring på platformen samt gjort stationsinspektoren några frågor, närmade sig nu Chetwynd och lyfte på hatten. — Har jag äran att tala med lord Chetwynd? frågade främlingen. Marquisen nickade samtycke. Främlingen gjorde en djupare bugning och räckte lorden ott kort, hvarpå stod att läsa: mr Tom Bisset, Scotland-Yard. Den lille mannen var den poliskarl, som blifvit ställd till lord Chetvynds förfogande, en af de slugaste och skarpeinnigaste män i hela kåren. Marquisen helsade artigt och granskade polistjenstemaonnen, under det ett uttryck af felslagen förväntan var märkbart i hans ansigte. Han trodde ej, att mr Tom Bisset — att döma af hans utseende — skulle komma att lösa den hemlighet, som stod i samband med uppträdandet af lady Chetwynds vålnad. Mr Bisset var en liten undersätsig man med mycket städadt sätt. Han var också af god familj och hade valt sitt yrke af ren böjelse. Han var något sprättaktigt utstyrd — kläder af nyaste mod, en hel mängd juveler och en i guld iafattad lorgnett, som han svängde i den handskbeprydda handen för att, då han fann lämpligt eller behöfligt, föra upp till det skägglösa ansigtet. Trots sin öfvertygelse om att mr Bissets nytta i den angelägenhet, som låg marquisen så mycket om hjertat, ej skulle komma att motsvara hans prydliga yttre, såg lord Chetwynd att polistjenstemannen var en gentleman, och han behandlade honom äfven såsom sådan. Han presenterade honom för Tempest utan att dock uppgifva hans yrke och förde båda sina gävter till den vagn som väntade.