Göteborgsposten – 29 januari 1874, sida 2

för att förbereda polistjenstemannen på den roll han borde spela, for kan sjelf till Eastbourne för att möta honom. Lorden satt ensam i vagnen, efter att ha afböjt anbudet af såväl Sanders som Monke sällskap. Han körde direkte tilljstationen och kom just då tåget långsamt rullade in. Han steg ur och gick upp på platformen samt granskade passagerarne, då de stego ur kupderna. Ur en af första klassens kup6er steg en reslig och befallande gestalt af stark kroppsbygnad, med gråsprängdt hår och skägg, ett par skarpa, svarta ögon, som togo en hastig öfverblick öfver platformen och derefter stannade på lord Chetwynd med. ett uttryck af gladt igenkännande. Marquisen kände ögonblickligen igen den mannen. Det var hans reskamrat till England, den store upptäcktsresanden i Tartariet, mr Tempest. I sin öfverraskning glömmande sitt ärende på stationen, sprang Chetwynd fram med utsträckta händer och ett hjertligt valkomnande. — Min åpyre vän! utbrast han. Jag trodde, att ni glömt mig. Ni ämnar er säkerligen till Chetwynd Park, är det ej så? Tempest tryckte med värma den unge lordens händer i båda sina och svarade: — Jag har utan att på förhand anmäla mig kommit för att göra ett litet besök hos er, mylord. Jag har haft er vänliga inbjudan i minnet, men har ej förrän nu kunnat begagna mig af den. — Ni har beredt mig den angenämaste öfverraskning, sir. Jag visste, att ni var qvar i England. Tidningarne försumma ej att berätta om ert görande och låtande, om alla middagar och fester, som gifvas till er ära, så att vi landtboar ha varit väl underrättade om landets mest firade mans lefnadssätt. Jag känner mig smickrad öfver, att ni öfvergifvit alla de storartade banketter, som hållas för att hedra er, och farit att besöka mig. i — Jag räknar lord Chetwynd som en af mina få vän