Göteborgsposten – 29 januari 1874, sida 1

Från Norge. (Bref till Göteborgs-Posten). Nya jernbanor. — Trondhiems-Bergens-Stavan ger-Jarlsbergs och Smaalehnsbanorna. — Stämningen i landet i fråga om jernvågsanlåggningar. — Stortbingets sammanträde och karakter. — Opposition mot diplomaterna. — Sillfisket. — Hedersbevisning af det norska folket åt enkedrottning Josefina. — Ny jagaretidskrift. — Barberarestrike. — Coriolanus på norsk scen. Kristiania den 26 januari. Med anledning aft storthingets snart förestående öppnande, råder här nu ett verkligt jernvägsraseri, i det öfverallt inom kommunerna i hela vestlandet hållas diskussionsmöten, der man öfverbjuder hvarandra i anbud om privatbidrag, dervid man hoppas, att storthinget skall fylla hvad som brister. Under arbete äro för närvarande Kristiania—Trondhiems och Kristiania—Fredrikshalds jernbanorna, hvilka tillsammans upptaga en aträcka af omkr. 45 norska mil, samt kräfva 6 eller 7 millioner spår och antagligen 3 eller 4 års arbete för att bli fullbordade. Detta tycker många tillsvidare vera tillräckligt, isynnerhet då den stora utvidgningen i allt praktiskt förvärt på de serare åren i vårt land kräfver så många arbetande händer, att arbetena på Trondhiemsbanan endast kunna drifvas med omkring 1800 men, under det att meningen var att 4000 arbetare skulle om möjligt anställas vid jernvägen. Under de sista två åren har ett glädjande omslag egt rum i opinionen hos vårt stora landtmanneparti till förmån för jernvägsanläggningarna. Då vår företa jernbana Kristiania—Mjösenbanan var föreslagen, inkommo till storthinget, som skulle afgöra saken, flera hundra ansökningar från bönder i de distrikt, hvarigenom banan skulle gå, hvari man anhöll, att ingen jernbana skulle anläggas, enär detta ögonskenligen skulle förstöra dessa distrikt, som hufvudsakligast lefde på timmeroch planktransport. Under årens lopp har det visat sig, att dessa distrikt hålla ännu flera hästar än fordom, hvilka sysselsättas med transport till jernbanan. Sedan dess ha öfver 25 år förflutit och bönderna ha helt visst kommit öfver denna ståndpunkt, men till och med de mest upplysta af dem, Sverdrup sjelf inberäknad, ha oupphörligt röstat mot nya jernvägsanläggvingar. Nu deremot hör man ganska allmänt följande eller liknande räsonnemang: Ådet norska folkets årliga inkomster angifvas uppgå till 60 eller 70 mill. spdr, och om vifjnu uppgöra planen till att använda ett halft tjog millioner — eller just jemt så mycket som sjöfarten hvart enda år lemnar i öfverskott — på fullföljandet af våra förnämsta jernbanor, taga vi för gifvet, att landet icke skall finna sig synnerligen bosväradt deraf. Staden Bergens kommunalstyrelse erbjuder storthinget 800,000 spdr och dessutom några hundratusen spår i privatbidrag för att få en jernbana påbörjad mellan Bergen och Kristiania, således tvärt öfver hela Norges bredd, en sträcka, som ungefärligen motsvarar Stockholm-Kristiania-banans hela längd, 50 norska mil. Denna jernbana ser dock ännu temligen problematisk ut, emedan den måste ledas 4000 fot upp i luften och på en sträcka af 6 wil öfver den vilda fjällplatå, som åtskiljer det östan-och vestanfjeldska Norge. Ingeniörer ha under flera somrar förgäfves sökt att finna en lämplig stigning från Bergen; snöförhållandena deruppe under 9 månader på året antagas bilda en oöfvorstiglig skranka för trafiken, och man har ännu icke förmått att öA2rA ——