Göteborgsposten – 29 januari 1874, sida 1

Man kan emellertid af den omständigheten, att hr grefven icke afhördes i lördags, åtminstone Riksdags-Kaleidoskop 1874. IV. Förhandlingarne i båda kamrarne sistl. lördag, då statsverkspropositionen skulle till statsutskottet remitteras, äro, då detta bref af er mottages, sannolikt redan med ledning af hufvudstadstidningarnes referat återgifna i Göteborgsposten, och jag tillåter mig derföre, att blott framhålla några omständigheter, hvilka ega sammanhang med och möjligen belysa dessa förhandlingar och situationen. Under alla föregående riksdagar efter det nya riksdagsskickete införande, har grefve Henning Hamilton, då statavorkspropositionen föredragits, utförligast yttrat sig rörande densamma i Första kammaren. Afsigten dermed har väl mindre varit att gifva statsutskottet en vägledning, burn de i nämde proposition förekommande talrika ämnen skulle behandlas — ty ntskottet lärer icke taga synnerligt intryck af, knappast närmare kännedom om dessa förelöpiga uttalanden —, utan egentligen att anställa en fortgående vidräkning med ministåren, dervid alltid som en vigtig faktor ingått den nya maktfördelningen, åstadkommen genom det nya riksdagsskicket, hvilkets införande, såsom bekant är, grefve Hamilton ihärdigt motsatte sig. Nu yttrade sig nämnde grefve icke, då stalsverkepropositionen föredrogs. Hr grefven är obestridligen såsom politiker så framstående, han åböres med så stor uppmärksamhet i Första kammaren, äfven om den sedan icke vidare följer honom, då besluten fattas, att, då han icke yttrar Big, det väcker uppseende. Man kan vara fallt viss om, att hr grefvens tystnad i lördags icke föranleddes at en tillfällig indisposition. Det är med grefve Hamilton som med Talleyrand, hvilken betraktades som en politisk barometer, men försedd med så hårfin qvicksilfverpelare, att dess stigande eller fallande icke af alla kunde observeras och lufttrycket följaktligen af få bedömas, än mindre om storm eller vackert väder förestod. eluta dertill, att han intagit en afvaktande ställning, en beväpnad neutralitet. Hr Wallenberg var den ende i Första kammaren, som granskade statsverkspropositionen utförligt. Då hr Wallenberg befrämjade det nya representationsskickets införande, borde han i regeln icke hysa någon ovilja mot de ministerer, som äro resultat af detsamma; men han är nu oppositionsman, han är det mera utprägladt nu än förr, och det tillhör hans skaplynne, att det, som han beslutar sig vara, det är han helt och utan alla konsiderationer. Då nu landtmannapartiet i båda kamrarne tunnit oangenämt, ehurn välförskyldt, att vara noteradt såsom ockrande med egennyttiga intressen, så visar sig nämde parti nu synnerligt angeläget att få den i misskredit komna benämningen Ålandtmannaparti utbytt mot det mera välklingande namnet Loppositionsparti, för att under den benämningen kunna fortsätta den gamla handteringen. För detta omdöpta parti är isynnerhet hr Wallenbergs opposition välkommen, och det vore för detta en oberäkneligt stor vinst, om det lyokades för detsamma att vinna hr Wallenberg. Jag betviflar likväl, att den acqvisitionen lyckas. i Äfven frih. af Ugglas riktade åtskilliga anmärkningar mot den finansiella delen af statsverkspropositionen. Hr friherren är ingalunda något stöd för sin efterträdare i konsoljen. Otvifvelaktigt är emellertid, att om nämnde friherre ännu innehaft finansportföljen, så skulle ganska säkort i statsverkspropositionens finansplan detsamma förekommit som nu är sörhållandet — ty friherren hade icke heller kunnat motsätta sig den tortgående utvecklingens kraf —; enda skilnaden hade varit, att hr friherren med öfvertygelsens hela värma då skolat försvara, hvad han nu klandrade. Men han skulle äfven då befunnits mera hemmastadd i sjelfva uppställningen af finansplanen, om hvilken han nu icke gifvit sig tid att taga noggrann kännedom. Man fick af hela diskussionen det intryck, att den opposition som der yppades var personlig, icke gällande principer. I Andra kammaren iakttogo de, som förut yttrat sig rörande statsverkspropositionen, nu fullkomlig tystnad. Hr Asklöf, som vid sistl. riksdag aldrig tog kammarens tid och uppmärksamhet i anspråk, uppläste nu med låg röst ett långt anförande ech pastor Törnfelt