Göteborgsposten – 28 januari 1874, sida 2

Blick på pressen. Sydsvenska Dagbladet synes ställa sig obetingadt på deras sida, som med allvarligt missmod uppfattat de första riksdagstilldragelserna. Vi för vår del hafva deröfver hvarken känt harm eller bedröfvelse, då vi redan länge motsett ett slags kris, af hvilken vi dock icke tro, att landet har så mycket att frukta, Utan att någonsin hafva tänkt oss möjligheten af en eådan förbindelse, som den det vid förra riksdagen bildade centerpartiet tycktes hoppas — en förbindelse mellan gamla intelligenser, gamla ny-liberala och affällingar från landtmannapartiet — hatva vi också yrkat, att en landtmannaminister borde få försöka sig, och lämpligare synes oss tiden aldrig kunna blifva, än då partiet nu tyckes hafva icke blott vunnit någon — som vi förmoda — tillfällig tillökning, utan äfven i sitt uppträdande mot regeringen anses kunna räkna på stöd af en icke obetydlig fraktion inom Första kammaren. Af hur puss stor betydelse detta stöd kan blifva, derom torde Sydsvonska Dagbladet såsom skåning vara bättre underrättadt än vi, ehuru det derom ännu ingenting har att säga. Vi ätergifva här en uppsats ur nämda blad, som anger dess ogillande af centerns förmedlingspolitik: Det idylliska lugn, eom hvilade öfver det. nya riksmötets första dagar, synes redan på väg att upphöra. Mon hade dock nu, tyckte man, de bästa grunder för sina förhoppningar om en mild och behaglig tomperatur inom den politiska luftkretsen. Lugna och tryggade törhållanden till utlandet, exempellös förkofran och välmåga inomlands, inga brännande frågor för dagen; sjelfva den städse fortgående striden inom pressen hade af det allmänna välbesinnandet nästan lullats till sömns. Riksdagens sammanträdande väckte den ej; konangens trontal gat visserligen anledning till rågot meningsutbyte, i det en eller ett par tidningar ville i strofen om tyske kronprinsens besök i Stockholm, se ett politiskt faktum af utomordentlig vigt, under det att andra voro nog oartiga att beteckna detta omnämnande nästan såsom ett onödigt och innehällelöst sjesk. Den likaledes i trontalet förekommande antydningen om fordran på löneförhöjning för rikets embetsoch tjenstemän framkallade väl också på vissa båll åtskilliga bistra miner ; men rätt allvarligt voro väl rynkorna ej menade, då man med allt fog kunde antaga, att ingen svensk man skulle vilja döma ett stort antal 1ederliga och sträfsamma medborgare till svältkur, blott derföre att landet i allmänhet gått