Göteborgsposten – 28 januari 1874, sida 1

vrår. Efter några minuters förlopp märkte han, att det fanns någon som rörde sig der före honom. Han kom till den slutsatsen, att det var Bernice som flydde för honom, och han påskyndade sina steg för att fånga henne. Redan vid början af efterspaningen hade han tagit af sig sina stöflor för att röra sig så ljudlöst som möjligt. Han kom snart under fund med, att den person, som var före honom, stannat och gömde sig på någon mörk plats. Då han lyssnade, hörde han dämpade andedrag. — Nu har jag henne, sade ban för sig sjelf. Hon skall ej undslippa mig mer. Hon är der Bom en fogel, fångad i bur. Jag antager att det ej finnes någon annan utgång från det der rummet än denna. Han skyndade till den ifrågavarande dörröppningen och kom i ännu djupare mörker, då han trädt in i det innanför liggande rummet. I samma ögonblick rusade en person som stått innanför dörröppningen, på honom, och ett par långa magra händer grepo om hars hals liksom för att strypa honom. — Ha, nu. har jag dig! hväste en röst som han igenkände för att vara hinduqvinnans. Nu har jag dig, och denna gång skall du dö! De långa fingrarne klämde kring hans hals; men plötsligt kommo de i beröring med hans skägg, och då släppte de ögonblickligen sitt tag. Nu var det Monk, som grep tag i den gamla qvinnan och kastande henne till golfvet, som om hon varit ett giftigt krypdjur, utbrast han: : — Ni vidriga gamla hexa? Är ni här? — Ni här, mr Gilbert? sade den gamla hinduqvinnan, i det hon reste sig upp. —Förbannelse öfver er! utbrast Monk. Jag borde döda er! Söker ni efter lady Chetwynd, fördömda gamla stryperska? Den gamla qvinnau mumlade ett obegripligt svar på sitt eget tungomål.