Göteborgsposten – 27 januari 1874, sida 1

torsdags utskottsval med rekrytuppvisning; i fredags riksdagsmannaval efter föregången liflig agitation i tidningarne; i frodags på k. teatern en ny stor och storartad opera — Långrin, som den kallas af hr X., hvilken slagit sig på språkrensning — och i lördags ea oöfverträfllig granskning af Andra kammaren af den kungliga statsvorkspropositionen, granskningen verkstäld af f. d. fabrikören Asklöf, som utan att böras eller påaktas uppläste ett långt anförande, och afslutad af pastor Törnfelt, som: i afseende på löneförhöjningefrågan erinrade om det gamla ordspråket: när det regnar på. preston; så dryper det på klockaren: De, som hade kommit upp för att afhöra den storartade debatten, : blefvo likväl i sina förhoppningar gäckade. I asseende på hr Isachsens uppläsningar, så föreföll: det mig så, att han under tiden mellan sitt förra besök här, då han en gång uppträdde, och nu har förlorat en god del af sin vackra talorgan: friskheten i hans vackra stämma har deklinerat. Bäst tog sig det ut, som han uppliste at norska författare; minst lyckadt var det, som han uppläste på danska; den fina doften och naiviteten i Andersens sagor lyckades han ej återgifva. Men detta meddelar jag er i förtroende och som min enskilda uppfattning, hvilken troligen icke öfverensstämmer med de tongifvandes, som ha sitt hufvud för sig och så äfven jag. Striden om antingen revisionssekreteraren Östergren eller prof. Nordenskiöld skulle väljas till ledamot i Andra kammaren efter afl. häradshöfd. Carlän, slutade så som de förutsade, hvilka är bekanta med stämningen ibland hufvudstadens moderata valmän. Jag tror ock, att de, som ifrigast förordade prof. Nordenskiölds kandidatur, mera skadade än gagnade den genom det sätt, hvarpå de förordade honom, på samma gång de ej kunde undgå att erkänna hr Östergrens främstående egenskaper. Den omständigheten, att hane politiska åsigter icke voro kända, motverkade lika litet hans som kommendörkapt. Lindmarks val. Den senare hade lika litet som den förra afgifvit någon politisk trosbekännelse; men man visste om begge, att de voro lugnt. frisinnade och allvarligt tänkande män. Till hr Östergrens val inverkade på ganska många äfven en omständighet. En af de tidningsredaktärer, som i sin tidning upptagit hre Östergren och Nordenskiöld såsom begge fullt lämpliga, men utan att uttala sig rörande den enes eller andres företräde, ville derefter anställa en politisk tentamen med hr Östergren — naturligtvis med det resultat, att hån då icke underkastade sig ett sådant förhör — derefter blef i samma tddning hr Nordenskiölds. kandidatur förordad på det sätt, att tidningens utgitvare förklarade sig skola rösta på honom, enär bans politiska åsigter voro kända. Men i samma uppsats yttrades äfven, att hr N, som är en varm vän af framåtskridande i alla sambällslifvets grenar deraf måbända någon gång låtit förleda sig till att inom enskilda kretsar göra gig skyldig till litet politiskt srasmakeri. Något mera taktlöst kunde väl icke yttras om den, som man ville förorda, då mot medtäflaren anmärkts, att han icke ens enskildt velat bikta. Genom de nu senast här verkställda riksdagsmannavalen synes en fråga vara temligen bestämdt afgjord, den nemligen, att, då hufvudstadens moderatliberala tidningar blifva eniga om, att gemensamt uppställa en kandidat, så blir han vald äfven om han är föga känd af valmännens stora flertal. Kar åter icke en sådan enighet åstadkommas inom den antydda tidningepressen, utan uppställes af några tidningar en s. k. radikal kandidat, af några, eller blott en tidning deremot on moderat-liberal, så blir han vald helt enkelt derföre, att flertalet af hufvudstadens valmän består af moderat-liberala. Det var ock genom dessas röster som hr Östergren blef vald. På hr Nordenskiöld röstade dels hans talrika enskilda vänner och dels de radikala. Om hr Mankell icke undanbedt sig att ifrågakomma, så hade troligen hr Nordenskiöld fått 100 å 150 röster mindre än nu blef förhållandet. Han erhöll nu ändå icke mera än nära 700 röster, då hr Östeigren erhöll närmare 1200. Att skilnaden i köstantalet skulle blifva så stort sörestälde sig dock ytterst få. . Då jag vid ett-tiden i fredags passerade förbi rådhuset, stod der en person, som förr i synnerhet tog verksam del i och utöfvade stort inflytande under valagitationerna. Jag frågade honom: huru utfaller valet för Nor: denskiöld? — Dåligt, blef svaret. — Hvarföre? — ÅJo derföre, att för mycket fint folk har röstat i dag. Man kan ioke säga, att intresset för detta