Göteborgsposten – 27 januari 1874, sida 1

hel oändlig rad af Banco .. Banco Banco-: Samma dag på eftermiddagen var jag i Versailles. Vid porten till Ludvig XIV:s palats lästes samma Banco .. Banco... Otaliga äro de gissningar, eom detta hemlighetsfulla ord i dess högtidliga isolering framkallat. De mera prosaiske bland medborgarne voro allmännelig-n af den tanken att det syftade på bangue, autingen så att det stod i något slags samband med den betänkliga bristen på Franska bankens 5-france-sedlar (bristen på sedlar af de större valörerna är nog ändå betänkligare för: mången, men det hör inte hit), eller att det hade att göra med emissionen af det nya väntade municipal-lånet; medan deremot folk med djupare estetisk bildning mumlade något om Shakespeares Banquo (de ena som de andra smått vojande sig öfver den felaktiga stafningen). Mängden af de vanliga parisarne, som hunnit bli temligen blaserade för alla slags affischreklamer, tog visst mest saken för någon ny blague, namnet på någon roman; som Petit Journal eller Petit Presse ämnade bjuda sina läsare eller något dylikt. . Upplösningen : har emellertid, kommit i form af nya och mycket större affischer med en kollossal illustration, framställande.ett dansande par, klädda i något slags nationaldrägt, och af hvilka han håller glaset och hon har putelln. En upplysande text meddelar, att Ååen svenska nationaldrycken CaloricBanco är afsedd att hädanefter införas äfven i Galliens länder genom. den succursale till deras berömda etablissement i Stockholm, som hrr Cederlunds Söner låtit anlägga vid Avenue de Roi de Rome härstädes. Det är icke! första gången, som vår s. k. nationaldryck försökes anbringas: i Parisermarknaden under mer eller mindre anslående aspekt. Jag har bland annat hört omtalas en landsman, som efter belägringen fann på att gå omkring och utbjnda sådan vara af. egen fabrikation under det då så tilltalande namnet liqueur de la vengeance eller hämndelikör. Jag får sanningsenligt tillstå, att jag aldrig hvarken sett eller smakat den ifrågavarande produkten, men jag har hört beskrifvas vignetten, som framställde Frankrikes genius med den röda mössan på hufvudet och svängande i högra handen hämndens glafven, medan den med den venstra stödde sig på en gigantisk punschbutelj. Iden var onekligen originel, men företaget. synes ändå icke ha kommit att utveckla sig, vare sig genom något inneboende fel: i sjelfva tillverkningen eller genom bristen på patriotiska känslor — eller törhända på smak — hos det franska folket. Fettisdagen tillstundar, och ännu är den stora frågan — fastlagsoxe eller icke-fastlageoxe? — oafgjord. Likväl antages svaret, till mångas ledsnad, mera luta åt den negativa sidan. Det är nu många år som parisarne fått umbära detta solknöje, som är eller var en ganska vigtig och betydelsefull tilldragelsa för många — i främsta rummet naturligtvis för sjelfva dagens hjelte, den feta oxen, hvars korta ära förde honom direkte till oflerbänken; men dessförutom äfven för många andra, Den slagtare, som i den offentliga, töregående utställningen hade vunnit priset, sålde icke allenast för förhöjda priser under en lång tid köttet af både feta och magra nöt, under pretext att det var fastlagsoxen, utan Återglarsen af hans oxes popularitet omstrålade honom äfven under resten af året. En hop fattiga satar af begge könen fingo uader de tre dagars tid, som processionen varade, icke allenast sin hyra i penningar och flvidum utan derjemte den fägnaden att få paradera som olympiska gudar och gudinnor, arkadiska herdinnor eller markiser med pudradt hår, hofvärja och röda klackar å la Louis XV. — Jag har en gång varit vittne till den stora kavalkadens affärd från slagtarehuset (abottoiren) å Montmartre, och jag minnes ännu lifligt de lustiga scener, som dervid förekommo. Tåget blef fördröjdt emedan Mars; till hvara roll man varit nog lycklig att få en af det kejserliga hundramannagardet, befanns. vara rent af blixtfull redan så tidigt på morgonqvisten, men icke ville gå in på att afkläda sig sina gundomliga attributer till förmån för en grofväxt slagtaredräng, hvilken såsom substitut var utsedd att spela krigsgud. Och det komiska i situationen ökades. och komplicerades i hög grad derigenom, att Venus,:trogen den mytologiska traditionen, höll på sin Mars och hotade att ockeå gå sin väg, om han skulle röna någon molest. — Jag minnes nu icke, huru den affären slutade. men stämningen öfverhufvud taget var icke den bästa, och särekildt kommer jag ihåg, att af de sem veridsdelarne Amerika och Australien, som på qväl. Me