Göteborgsposten – 27 januari 1874, sida 1

öfver den folska varelse som så grymt förorättat honom, och med hvilken han lofvat gifta sig. Han tryckte Sylvias hufeud mot sitt bröst) men det mörka ansigtet med sina rodnande. kinder och de; svarta ögonen voro riktade mot hans ansigte. Och jusf då skötos glasdörrarne till växtrummet åt sidan och Bernige blickade in på dem. Ingendera såg henne. Chetwynd blickade in i Sylvias mörka ögon, och Sylvia var endast medveten om honom och sin kärlek till honom. — Min stackars Sylvia, sade lorden, i det hans ton uttryckte all den ömhet, som uppfyllde hans hjerta; hade ej ni varit, skulle jag verkligen vara otröstlig. Jag älskar, er, Sylvia, och jag vill blifva en god: man mot er, öm och trofast. I er får jag verkligen en ståtlig brud — en brud som är värdig att bära namnet Chetwynd. Kyss mig, min älskade. Han lutade ned sitt ansigte mot hennes och kysste henne. Hon besvarade förtjust hans ömhetsbetygelser och kysste honom ej: en utan flera gånger, gaf honom de ljufvaste smeknamn och sade huru högt hop älskade honom. Den stackars Bernice stod liksom fastvärt. De ömhetsbetygelser, som förut egnats åt henne, ognades nu åt Sylvia, Glömd! Detta grymma ord är just uttrycket för den tanke, som plötsligt uppfyllde hennes själ med de bittraste qval.. Oh, -huru rysligt var ej det medvetandet, att den hon så högt älskade: trodde: henne ligga i grafven under det hon lefde! Bättre att hon verkligen varit död! — Ännu en kye, min älskade, sade Chetwynd ömt och i det han för den köld han så länge visat ville ersätta Sylvia med ett sken af värma; Åter trängde det smekande tilltalet till Bernices öron och återkallade henne från de qvalfulla tanker, som trängt sig på henne. ; Hon kastade en vild blick på paret och ett lågt, förtvifladt rop undföll hennes hvita läppar.