Göteborgsposten – 23 januari 1874, sida 2

lagfarenhet. Jag måste se Roy ännu en gårng, innan hon kan göra sina anspråk gällande på honom. Jag behöfver ej vara rädd för att bli upptäckt, så länge jag har min begrafningsdrägt på mig, och så länge jag för öfrigt iakttager all möjlig: försigtighet; men jag måste skaffa mig vetskap om, när bröllopet skall stå. Oh, jag dör af lärgtan efter att få se Roy — min man. Hon kunde ej heller motstå denna längtan. Hon öfvertygade sig om, att hon ej skulle löpa någon fara att bli upptäckt. Och just aftonen innan hennes månad var ute, packade Bernice ånyo: sin lilla kappsäck och smög sig obemärkt ut ur sin bostad, hyrde en droska och for till jernvägsstationen. Kort efter mörkrets inbrott satt hon beslöjad i en andra klassens jernvägskupå på väg till Eastbourne. Då hon hunnit fram till denna plats, tog hon ånyo en droska och for till byn Chetwynd. Här tillsade hon kusken att vänta på henne vid värdshuset i byn och fortsatte i den kalla natten sin väg till Ohrtwynd Park — hennes förlorade hem. : KLI. Just i samma ögonblick då unga lady Chetwynd som en skugga smög sig in i sin mans hus: på Chetwynd Park och begaf sig vidare upp till den ensliga vinden för att ikläda sig den hvita drägt, hvari hon trodde sig utan fara att bli upptäckt kunna smyga sig till sin mans sida — just i det ögonblicket voro lord Chetwynd och Sylvia Monk ensamna i musikrummet. Sylvia hade förlorat något af. den höga färg, som förskönat hennes mörka hy. Hennes utseende bar spår af bekymmer och oro. Visserligen hade hon nu hunnit helt nära målet för sina planer, sina sträfvanden — men lady Chetwynd lefde; och så länge Bernice lefde, kunde Sylvia Monk ej känna ett ögonblies ostördt lugn.