Göteborgsposten – 23 januari 1874, sida 2

Sålunda gick dag ester dag, vecka efter vecka förflöt. April efterträddes af maj, men föga solsken lyste upp Victoriå-road i Kentish Town, och ej en enda stråle trängde till frontespisruwmmet i fjerde våningen af huset n:o 42. Under de tre veckor som Bernice uppehållit sig i detta hus, hade hon ej förvärfvat en enda vän. Hennes värdinna bemötte henne med tilltagande köld, ty hon visste ju att hennes tillgångar minskades för hvarje dag. Mrs Sharp förstod mycket väl hvad de små lådor innehöllo, som Bernice nu förde hem. Hon såg, att hennes hyresgäst blef blekare för hvarje dag, och hon började att frukta, att Bernice skulle blifva sängliggande i hennes hus, och längtade efter att månaden skulle gå till ända. på det att hon skulle kunna köra bort henne. Under hela denna tid hade ej Bernice sett någon, som bor kände. Gilbert Monk: hade ej upptäckt ett spår af henne, ehuru han skickat ut mrs Crowl och Flack att söka efter henne genom hela: London, der han var öfvertygad om att hon fortfarande uppehöll sig. Han hade rest ner till Chetwynd Park och väntåde på att hon der skulle uppträda, väl vetande att hon förr eller senare skulle återvända till detta gamla hem för att få vara nära den person, som på henne utöfvade en sådan dragningskraft. Och sålunda förflöt månaden, och blott två dagar återstodo för Bernice, innan hon åter skulle vara utan hem och skydd. Hon hade ej många shillings qvar i sin börs. Hon var svag, orolig och sorgsen. Och nu kom denna längtan öfver henne som Gilbert Monk förutsett — längtan att ännu en gång, för den sista, kasta en blick på lord Chetwynds ansigte. — Jag lefver väl ej länge, tänkte hon; jag måsts se honom. Han behöfver ej — han får ej se mig. Jag har ännu min begrafningsdrägt i behåll... Jag kan gälla för en gengångerska liksom förut, ifall någon får se mig. GCilbert Monk har naturligtvis för länge sedan upphört att söka efter mig och befinner sig väl i London, studerandet