Göteborgsposten – 22 januari 1874, sida 2

Frän Utlandet. Sedan nitton år tillbaka sitter kejsar Alexander II på sina fäders tron, och mången handling under. hans regering vitnar om en obestridlig åstundan hos honom att sprida civilisationens djus öfver sitt land. Genom upphäfvandet af lifegenskapen, införandet af kretaoch provinsråd, omgestaltning af hela det ryska rättsväsendet har han inlagt stor förtjenst om sitt folks bästa, hvilket evårligen skulle kunnat framgå ur den våldsamma eröfringspolitik, som inrehölls i Peter den stores testamente. Varnande siod vid hans tillträde till regeringen faderns missöde framför honom, hvilkens jättekraft, tärd af en omåttlig autokratisk äregirighet, sjunkit ihop under tyngden af ett ofantligt nederlag, och den fullatändiga utmattning, i hvilken han mottog sitt land, kräfde besallande förnekandet at politiska traditioner, hvilka varit en ständig källa till bekymmer och oro för vår verldedel. Ej allenast af böjelse, utan äfven af omständigheternas tvång har Alexander II blifvit en politisk reformator. Men sedan hau väl kommit in på denna väg, har ban, om ön stundom med martyrens qval, kraftigt arbetat på att gifva en europeisk fernissa åt sina för blott ett par årtionden sedan i asiatisk djuriskhet sjunkne undersåter. IIans reformer kunde hvarken räkna på tack eller till mötes gående. Hvad vet kosacken, der hen tumlar om på steppen, hvad veta och vilja de på den lägsta odlingsgrad stående nodmaderna, baschkirer och kirgiser, Mellanasiens och Siberiens förvildade folkstammar om enrapeisk bildning och hyfsning? Det oaktadt underlät Alexander II icke att med outtröttlig hand söka upplyfta barbarerna i sitt omätliga rike till menniskovärdig tillvaro, och det talar åtminstone för ihärdigheten i hans rcformatoriska mod, att han nu beslutat att äfven införa den allmänna värnepligten i sina stater. f Det är ett vågadt och, på grund at det material i menniskor, som denna institution förefinner i Ryssland, föga tacksamt steg; ty den allmänna värnepligten förutsätter en viss bildning, som man förgäfves skulle söka hos de flesta ryska folkelementen. Den tröga passivitet, som gör den ryske soldaten i slagtningens tummel till en lefvande mur, bör icke förvexlas med den dådkraftiga patriotism, eom är lifligt medveten om sina pligter mot fäderneslandet och utan motvilja uppfyller dem genom afgifvandet af sin kroppsliga skatt. I ingen af de europeiska staterna ha så ofantliga hinder rest sig mot införandet af den allmänna värnepligten, som de hvilka förefinnas i Ryssland. Oalsedt den från obligatorisk militärtjenet befriade adeln och presterskapet, olikheten i nali naliteterna och deras eeder, kosackhärens undantagsförfattning, uppresa sig äfven statens geografiska förhållanden mot den unga institutionens framgång. Då Nicolaus I för fyra årtionden sedan tveksamt vågade försöket att tillämpa det preussiska landtvärnssystemet på förhållandena i sitt rike, upptornade eig emot honom de mest oöfvervinnerliga svårigheter. De uttjente soldaterna, hvilka, permitterade på obestämd tid, åter inkallades till militära öfoingar, anlände från Urals slutt-. ningar till preussiska gränsen eller från Kaspiska hafvets stränder till Arkangel i långa tåg, ofia sjuka, sällan punktligt. Mycket bar sedan dess blifvit annorlunda i czarriket. Ett med förvånande snabbhet ordhadt jernvägsnät hälver mången fysisk avärighet, och tjenstetidens minskning från tjugofem till sex år har redan länge förberedt möjligheten af ett landtvärns bildande. militärkommandonas ordnande efter provinser torde vara.