Göteborgsposten – 22 januari 1874, sida 1

—— 1.. a c — — Göteborg den 22 januari 1374. Från vårt grannland Danmark ingå fortarande underrättalser om den mindre bullersamma fortsättningen af den redan mångåriga spänningen emellan folketingets majoritet och segeringen, en spänning som å den ena sidan företer nästan ekolpojksaktiga eller åtninstone tanklösa drag af hänsynslös trilskhet och oginhet och å den ändra ett tålamod och on ihärdighet, som, ehuru vi knapt skola få se motstycket dertill här i Sverge, vi åtminstone sör vår del äro benägna att tillskrifva le vackraste grunder, en varm fosterlandskärlek, förmåga af personlig uppoffring för det allmännas skull, mera än den magtlystnes äflan att föret i sista stunden, d. v. s. när omöjligheterna komma, släppa det besvärliga roder, som af statschefen blifvit lagdt i hans hand. Om vi sålunda knappast tro, att en svensk ministöre skulle hafva kunnat förmås att stanna på sin plats, i händelse den mottagit sådana tecken af misstroende och ovilja, som dessa, med hvilka den närvarande danska tid efter annan undfägnas, eå hafva vi dermed alldeles icke sagt, alt vi ogilla de danska ministrarnas ihärdighet, stödd som den är af landstinget och en minoritet i folketinget, som är så aktningsvärd, att en annan utgång af några få val skulle hafva förvandlat den till en majoritet. Att denna ihärdighet emellertid förvånar oss något, kommer sig väl deraf, att vi här i Sverge mera sällan återfinna liknande skaplynnen, på samma gång vi ju måste känna, att vår samhällsordning är bygd på något fastsre grunder och hela vår ställning så pass mycket tryggare, att vi törhända icke skulle hafva så mycket ondt att befara deraf, om de motståndsmän, som i främsta ledet förutsättas arbeta emot den närvarande regeringen, finge för en kort tid vid konuvgans rådsbord pröfra dessa sina krafter, till hvilka de sjelfve förmodligen hysa att större förtroende, än vi kunna göra. Det förefaller oss emellertid, att det danska motståndspartiet nu valt ett sätt att gå till väga, som bör låta regeringen känna ännu tyngre än till förene svårigheten att fylla pligterna mot land och folk och kung. Det låg på visst sätt en till rask handling, till verksamt motstånd uppfordrande maning i folketingots enligt vår, och förmodligen de flestes, mening olagliga beslut förleden höst att på förhand, utan att taga någon kännedom om densamma, neka att behandla den af den närvarande regerirgen utarbetade finanslagen. Någon sådan utmaning har nu icke sörekommit. Visserligen har hr Schjörrings af oss förut omnämda adress framkallat en förklaring af konungen, och offentliggörandet af den kungliga handekrifvelsen af den 2 januari har låtit solketingets majoritet veta, att statschefen, för hvilken en stor del af denna majoritet och enkannerligen de dithöravde grundtvigianerna allt framgent uttala ein undersåtliga vördnad, fortfarande skänker sina rädgifvare samma förtroende och på grund deraf är ovillig att låta några andra intaga deras platser; men dessa ömsesidiga uttryck af, minst sagdt, olika uppfattningar, angifva icke ensamma för sig, huru dan ställningen nu i sjelfva verket är. De herskande i folketinget hafva sedan låag tid tillbaka haft för sed att genom ett s. k. passivt motstånd låta vigtiga reformfrågor falla, så snart de utgått från regeringen. Det är till detta törtaringssätt man nu gått tillbaka, sedan man väl af stämningen i landet funnit, att det skulle vara allt för äfventyrligt att ännu en gång försöka ett sådant steg, som det, hvilket senast framkallade tivgets upplösning. Detta förfaringssätt har förut visat sig från motetåndsmännens partisynpunkt särdeles lämpligt. Men bar på detta sätt lyekate så att säga qväfva en hel mängd frågor, för hvilkas lösning alla tänkande hyst det lifligaste deltagande, och man har sedan kunnat förebrå regeringen, att hon på många, många år icke lyckats uträtta det allra minsta. Och de upprigtige bland ledarne gå till och med så långt, att de utan att underkänna regeringens förmåga att gå i spetsen för dessa frågors lösning, helt naivt förklara, att det är en gifvon följd af det konstitutionella systemetalt en regering, som icke är utsedd bland le darne i folketinget, icke må tillåtas att bring — — — 59