Göteborgsposten – 20 januari 1874, sida 1

förstärkningsmanskap i landtmannalägret — vare sig i det stora, som har sina vapenöfningar i östra, eller i det lilla, hvars öfningar anställas i vestra ändan af riksdagshuset — är löga troligt. Återstår således endast två, nemligen landtbrukaren K. Olsson från Malmöhusoch godsegaren J. Jansson från Elfsborgs län, med hvilka den provigoriska landtmannaflocken i Första kammaren rätteligen blifvit ökad. Alltså tu för sju, men det är ju ett nytt räknesätt på försök antaget och lika gångbart som det, då landtmannapartiet säger sig ensamt föra folkets talan? Emellertid har den stora tillökningen af sju — reducerad till två röster — gifvit förutnämnda pressorgan ett kärt tillfälle att förehålla många halft motsträfviga inom Första kammaren om den absoluta nödvändigheten Åatt genom klok eftergifvenhet i tid rädda denna kammares tillvaro — annars kan den utsätta sig för en krutkonspiration, förmodligen. Om frågan angående löneförhöjningar åt rikets embetsoch tjenstemän vid denna riksdag icke blir den mest brännande, så kommer den dock utan tvifvel att taga plats bland de frågor, om hvilka de särskilda parterna skarpast bryta lansar. Man finger at detta yttrande, som står att läsa i den tidning, som utgör den ena afloppstrumman för landtmannaflocken, förarnes innersta tankar, att något annat eller något mera än löneförhöjningsfrågan skall bli brännande. Det torde väl bero på konstitutionsutskottet och resultatet af dess granskning af och domslut rörande statsrådsprotokollen. Derföro fästes nu större uppmärksamhet än vid föregående riksdag vid nämnde utskotts befolkning. Den torde ock blifva betecknande för den politiska situationen; men om den tager massan inom representationen föga kännedom, öfvorlemnande bestyret att reglera dem åt sina förare, och dessa ha dervid lag sina särskilda funderingar, au som förr. Den civila förvaltningens ombildning kommer deremot att utgöra ett vida allmänneligare förhandlingsämno, om hvilket alla kunna tala. Hvem kan ej påyrka ombetaverks indragning, då man ej är förpligtad uppvisa, hvad som skall sättas i stället? Man kan tala om arbetsminskning, men huru rimmar sig det dermed, att på alla områden arbetet ökas och utvidgas? Huru tala om sammanslagning af tjenster i stor omfattning, då på alla andra områden principen för arbetsfördelning tillämpas för att erhålla ett godt arbete. Förr skulle en läkare kunna bota — så fordrades — alla åkommer, utoch invändiga, från hufvudet till fotabjället hos de stackars patienterna. Nu behandlas de olika sjukdomarne af specialister; äfven det är ju en arbetsfördelning? Om man skulle säga till våra högt ärade representanter: ÅEdert antal är alldeles för stort, minst hälften af Eder gör egentligen intet annat än voterar — och stundom icke alltid ens det — vi måste sammanslå valdistrikt och minska representanternas antal? Mina herrar, I som talen, fyllen protokollerna med allt för mycket onödigt tal, som ökar mångskrifveriet, eller behofvet af många notarier; det är ju förskräckligt, dessutom en orimlig utgift, med så många icke alls verksamma folkombud, och med ombud, som tala för mycket. — Hvad månne de talande och icke talande ombuden skulle derpå svara. Många af dem kunne dock ej förneka, att de under fyra månader icke åstadkomma så mycket verkligt arbete till allmänt gagn, som en tjensteman till och med i första graden verkställer på en vecka -ZHZAi. 5