Göteborgsposten – 17 januari 1874, sida 2

skilliga besynnee Så Mhr CUFenejerstanUDD J YVva t. ex. i En Samling och Skå espelerskan, tycbeslutet kas vittna om en smula slöhet hos teaterdirekkommun: tionen. fans lik — — saoralusge kunde hb och han åsigt sk hvars tv underiäg Från Utlandet. Det har varit stormiga dagar i Franrike eller rättare i detta lands nationalförsamling, der partilidelserna allt fortfarande ha sin Ett härd, under det hela folket längtar och tränglertid tar efter fred och ro för att kunna åter lyfta utseend handel och näringar samt bota andra krigets ningen resvor. Den 12 dennes förevar frågan om Ef ett af ministören begärdt förtroendevotum. gen de Partiställningen var denna. Regeringens an-378 rö hängare ville ha ett förtroendevotum uttaH lIadt i on motiverad dagordning. Venstern och vaktat den yttersta högern ville undvika detta förhandlir troendevotum genom örergång till en enkel väntad dagordning. Regeringen sjelf deremot önVersai ekade ett förtroendevotum med den utsträckterad. ning, att lagförslaget om mairernas tillsättande I af regeringen i et. för af kommunerna sjelfve ska ki skulle återupptagas till behandling och då bi-de dej fallas. mit m Läktarne i teatersalongen i Versaillesslotrochef tet, der nationalförsamlingen håller siaa möten, Londo voro öfverfylda, och antalet af damer derstäsonen des var som vanligt ofantligt stort. De deI med t puterade, 724 till antalet, voro nästan samtlige tillstädes, och syntes ytterst upprörda. J Alla ministrarne hade infunnit sig och tagit skope plats på ministerbänken. Sammanträdet öppbjudit nades kl. 23 e. m.; man kände, att det skulle III. vara af en afgörande betydelse, ty om minibref atören blef slagen, skulle Frankrike åter ligga tro p öppet för en ovies framtids slumpkast. Finpånsministern Magne nedlade först ett lagförslag på församlingens bord, hvarpå presidenten tog till ordet för att tillkännagifva, det man mwirat inlemnat en interpellation, för att tillspörja uppv ministrarne om orsaken till deras afeskedstaJ i Ty gande, och att upphofsmannen till interpellaHan tionen begärde, det diskussion om den genast för, skulle ega rum. ställ Församlingen gick in derpå och ordet berä par vedei HH et ee ee 2r 25 1 ORD 1 I gafs åt ÄKerdrel (af den moderata högern): Sedan naläng — Honalsorsamlingen fattade sitt beslut af d. 20 nov., kunn är verkställande maktens öfverhufvud skyddadt mot de ministeriela kriserna. Dessa kriser innebära likväl en allvarsam fara. De många förändringarne inom ministerierna skada förvaltningen. De ministeriela förändringarne medföra äfven det obehaget, vilja at hva: ar icke tl. att de väcka till lif en för tidig äregirrighet, Man I gen P I måste derför söka att med den största sorgfällighet uI förekomma dem. Församlingen bör derför icke vaber 8Å ra för anspråksfull och ministeren icke visa sig för tt-Ömtälig. Om det är föga värdigt att ifrigt söka ska phålla sig fast vid makten, så är det åfvenledes föga I Jeg, P-väråigt att för snart fatta leda för densamma. Vä8 arlan, då måjkabinettet tillåta mig säga detsamma, hn en att det visat sig allt för ömtåligt. Det hade emot före till sig en majoritet. Jag tkräfver af detsamma räkenstår rt skap för dess afskedstagande, och! jag väntar af detper d samma ett svar, som tillfredsställer församlingen P na I och lugnar landet. att ärs Inrikesministern hertig de BrosglieMitt svar cia skall vara mycket enkelt. Vid Edert näst sista samBel d manträde tycktes en tvist hafva utbrutit mellan maIT ad. I joriteten i denna församling och kabinettet, hvars I . ren Å ledning anförtrots åt mig af republikens president. ick git Under hvilka egendomliga omständigheter omröstifa itningen än egde rum, förelåg likväl ett allvarligt faklig Ä tum, hvilket sysselsatte den allmänna meningen. Ja, I ble ek-det är vigtigt, att den allmänna meningen icke kan; ingifvas den föreställningeu, att de båda stora stats-n edmakterna, församlingen och verkställande makten, I röt äro sinsemellan oeniga. Endast denna bevekelseun grund skulle ha bestämt kabinettet att begära sitt på för åtsked. Men det gifves äfven ett annat skäl. Minip vaÅ stören hade förklarat, att den måste ha en provisoon man risk lag rörande kommunalmyndigheterns. Kammam Ians ren vägrar denna lag. Ministeren skulle förklara öf DetyÅ sig ljuga, om den icke nedlade maktens börda. iledPresidenten upplyser, att en dagordning in8 Tä-lemnats, undertecknad at Benoist VAT och kamra-o8 samt ter samt varande af denna lydelse: betraktande D! har deraf, att ministeren icke lorloratådess förtroende, sc i an-söfvergär församlingen till dagordningen. npan Raoul Duval (förut tillhörig högra centern, ålde-nu mera för sig sjelf) får ordet och förklarar, att NN församlingen har rätt att spörja sig sjelf, huruvida 4 fö — 1 ministerens ombildning på den närvarande grunda ar. valen af sådana kiisers atervändandes om den SY: Inu inträdda verkligen blir förebygd. Talaren anser det icke vara bra, att ministeren räknar in; om sig politiska partichefer. Så länge makten lig4 1 tt och I ger i marskalk Mac Mahons händer, vore det väl, I s mmal I om den politiska oegennyttan vore ministrarnes lag ör att Om landet får se makten i händerna på imperialir den ster, legitimister, orläöanister eller republikaner, så å 8 frd. 1 skall det icke tro på de sju åren för marskalkens t med myndighet. En fackministör är nödvändig. Kan man i d tet på I väl tro, att om marskalken skulle i spetsen sätta en n han kejsardömets man, hr Rouher t. ex. alla partierna skulle hysa förtroende till honom? Valet af Rouher m för varjga skulle, hvad förvaltningsintressena angår, vara förI: usrätt träffligt; men man måste tadla det från de politiska ! 4 m var beräkningarnes ståndpunkt. Alla partier måste för I. 5fver i I framtiden gruppera sig kring marskalk Mac Mahons 3 fastI person. Hädanefter måste man regera för presi8. geI denten, endast för honom. Man bör icke till presiif blet dentens rådgifvare välja sådana, som bära något partis fana högt. Tal. slöt med uttalande af den önskan, att man skulle lemna makten åt dem, som ej ! tjenat något parti. i Presidenten uppläser nu en dagordning, föreför att strand, It å dee 1. förre Slagen af Raoul Duval, hvilken fordrar, att man skall om och med uttalande at sitt förtroende till Mac Mahon (icke rhet af till miristrarne) öfvergå till dagordningen. tgs och Picard (irån venstra centern) sluter sig till ega 100 den ståndpunkt, på hvilken Raoul Duval stält sig, 1 hade men tviflar på, att partierna skola förhålla sig lugna. I och då Tal. tror derför, att det af Duval föreslagna medlet 2r föricke skall vara tillräckligt. Ministerrådets presidept rig permäste bestiga talarestolen och förklara, huruvida man har republik eller monarki. ! ken vid Tal. tillade, att det skulle vara svårt för honom in hade att gifva förtroende åt män, hvilka så länge dröjt pp han med att afgifva oundgängligt nödvändiga förklarinkat boSar öfver sina politiska grundsatser. Hvad kabinettets handlingar beträffar, ingifva äfven de honom de han farneicke något förtroende. I st. f. att follfölja en lugi stän-nande politik, idkar det en våldsam. Detta är lanrg 1865, dets tanke; om ministrarne icke visste det, skulle de s. Han skynda sig mera att tillspörja landet (bifall till venster). Tal. slöt med att föreslå den enkla dagordch återningen och tillade, att en regering, som angripes från alla sidor, icke erbjuder någon säkerhet för den allmänna ordningen. Hertig de Broglie uttalar sin förvåning öfver, att just de, som orda så mycket om presidentens lo myndighet, äro desamma, 50 förr röstat mot dess ammanförlängöing (Bifall från höger). Deri ligger en motst säselse. som skulle kunna fria honom från att beb2 L.