Göteborgsposten – 17 januari 1874, sida 1

ade mötet på nya året — vacker varsel 101 I ad n god fortsättning! — så har den stora mängsåd en här i Paris sett hela denna sak med ganson ka myckon likgiltighdt. Jag har förut andor ärkt, hurusom parisarnes indifferentism för k. lt, hvad som ej tilldrager sig inom deras i da gen stads hank och stör, går så längt, att de till mil ch med betrakta det, som händer och sker i sen rersailles, såsom något dem på det hela taget i tior smligen ovidkommande. Och om det icke at an undgås, att en hel mängd, vid åsynen af et ändlösa parlamentariska partikäbblet och f dessa regeringsombyten, som kunna bero af tt par tjog ledamöters snuf-förfall eller af ett örsinkadt jernbantåg, mer eller mindre omedetet börjar att bifallande kommentera det gamla omeriska: godt mångväldet ej är; en enda blott herskare vare, å är det annat skäl som gör, att den stora nassan mer och mer kommer till samma reultat. Detta skäl är, att budgetens omåttliga arf gjort en förhöjd taxa på vinet nödvändig. förhöjningen är visst icke betydlig, endast 1 sentime pr litre å det vanliga ordinära vinet; nen som vinskänkarne finna det mera jemnt ea Klingberg) att öka sit pris med 5, 10 inda till 20 cemtimer för samma litre — nabrligtvis under grofva beskärmelser öfver de gomena resktionärerna i Versailles — så börsar den meningen numera vinna allt allmännare insteg hos pariserarbetarne gatt republiken just inte ändå är en så billig styrelseform, som man trodde på den tiden, när ÅBadinquet gödde sig af folkets svett. Logiken i räsonnementerna är, som vanligt, ej den strängaste, och det torde nog vara betänkliga hopp i bevisningen, men konklusionon kan allt bli riktig nog ändå; och säkert är åtminstone det, att den der centimen gör mera till att afvända sinnena från det närvarande systemet, än man af en så ringa ting skulle ha väntat. Det är ännu blott ett år, sedan Napoleon III dog, och det är höget anmärkningsvärdt i huru hög grad opinionen om honom och hans regeringstid redan förändrats. En af de orls. anistiska tidningarne gjorde sjelf medgifvandet härom för ett par dagar sedan och jemförde den miss-stämaiog, som ovedersägligen börjar att göra sig gällande emot den närvarande regimen, med israeliternas knorrande i öknen vid minnet af de egyptiska köttgrytorna. Med litet tålamod skulle man dock snart — det var hvad som kunde läsas mellan raderna — komma in i det förlofvade landet, som naturligtvis skulle vara den orlösnistiska monarkien efter en tronäfsägelee af Henrik V. Men i den riktningen blåser icke vinden bland folket i Paris, som i stället, såsom nyss sades, börjar lifligt ihågkomma, huru bra med pengar man förtjenade, när kejsaren lefde och regerade för dem allihop. Det var utan tvifvel detta minne, som på hars dödsdag den 9 januari hade samlat så oförväntadt mycket folk i alla de kyrkor, der högtidliga messor högtidlighöllo dagen. Medan mängden af forna kejserliga embetsmän, hofkunktionärer o. 8. v. hade indunnit sig i S:t Augustin och S:t Germain de VAuxerrois, så hade man på andra håll tillfälle att se en mera populär samling. Detta var isynnerhet fallet i S:t Eustache, den vackra och särdeles rymliga kyrkan, som ligger bredvid de stora central-hallarne, hvilka just äro ett af de nyttiga minnena från Napoleons dagar. Mångelske-fruarne, som icke in corpore kunde vara med — ty hur skulle det då ha gått med kommersen? — hade afsändt en deputation, två köttfruar, två grönsaksfruar 0. s. v., inalles tjugofyra stycken, som representorade de olika försäljningskategorierna och allesammans af blomsterförsäljerskorna voro begåfvade med. ofantliga viol-buketter (violen är, som bekant, den bonapartistiska blomman likasom liljan den bourbonaka). Deputationen tronade på en: hedersplats i kyrkan, som för öfrigt var proppfull, och denna hyllning är utan tvifvel ganska betydelsefull. Vid utgången höjdes icke så få lefverop för kejsarprinsen. Prins Napoleon — det är nu en som för egen del visst inte kan hoppas att i eina dagar få några lefve-rop! — är för närvarande i Paris och har helt nyss varit uteatt för en händelse, som skall ha gjort ett särdeles djupt intryck på honom och som också väckt mycken uppmärksamhet inom de kretsar, der den hunnit blifva bekant. Prinsen har i hela sitt lif veterligen ej varit med någon djupare ömhet fästad vid mer än en enda menniska, en sin syster, naturlig dotter till hans far, prins Jerome, och som redan för många år sedan utbytt verldslifvets buller emot en barmhertighotssysters grofva drägt och mödosamma kall. Hon hade i denna sin egenskap fått tillfälle att vårda sin far på hans dödsbädd och lärer ha lyckats att i denna frivola själ ingjuta allvarsamma och bättre tankar, innan han akiljdes hädan. Huruvida hon gjort några försök i samma riktning med sin bror, är ej bekant, men i sådant fall ha de åtminstone icke lyckats. Emellertid var prinsen, som sagdt, mycket fästad vid systern och besökte lienne ofta. Så gjorde han äfven häromdagen och befann sig ensam med henne i klostrets samtalsrum, då bon plötsligt beklagade sig öfver illamående. Prinsen kallade på bjelp, men innan någon bann anlända, var hon redan död... Det var A O PR 2 ett blodkärl som hade brustit. Prinsen skall ba varit ytterst förtviflad och protestorade liftt ligt emot att genom sitt samtal ha framkallat ör vågon sådan häftigare rörelse hos systern, C. hvarigenom han kunnat vara en medelbar ania ledning till hennes död. y. Tillåt mig i sammanbang härmed berätta något, som torde förefalla svenska läsare ogenndomligt. — Barmhertighetesystrarnes kloster rligger i hörnet af rue du Bao och rue de Ba1bylove. När man kommer dit och ringer på