Göteborgsposten – 17 januari 1874, sida 1

VÄL Van AUmän — Du har rätt... men lördag, lördag är bestämdt intet hinder. — Lördag! Nej, minsann, låt oss bestämma lördag ... Johan, sätt hit portvinet och lägg fram papper och en penna... vi ska senast sätta upp bjudningslistan. Johan lyder, men han är nykommen i tjonsten och bär sig en smula fumligt åt; då han skall sätta fram vinkaraffen, slår han sönder ett af de dyrbara slipade vinglasen, som gått i arf inom slägten, från far till son, ända från de tider då kristall var kristall och Limmareds fina, men sköra produkter, ännu icke voro påtänkta. Ännu sämre går det, då han skall sätta fram skriftyget och slår ut hela bläckhornet öfver den snöhvita damastbordduken . .. Moln, lika mörka som Svarta hafvet der på bordet, uppstiga på hans husbondes panna... Frun kastar en ängslig blick på sin vanligen föga kallblodige man, men ser till sin stora glädje, att han verkligen beherrskar sig och åtnöjer sig med att mellan tänderna mumla: — n sådan sakramenskad drummel . .. Ack, hvarföre skulle jag behöfva köra bort Andersson, det var eb betjent som dugde, det... ack, Andersson, Andersson ... I detsamma böres rullandet af vagnshjal på gården. — Främmande så här dags, hvem kan det vara? T Man rusar till fönsterna och vid den syn, som der möter, är det nära att frun faller i vanmakt och hennes herr man liknar i samma ögonblick en i marmor huggen bildstod af den förkroppsligade förskräckelsen. Ty vagn efter vagn rullar upp på gården... en, två, tre... fem... tio... tjugo ... och ur dem alla stiga damer i frasande siden och fladdrande tyll, herrar i high dress, frack och hvit halsduk :.. — Uff, uff, pustar den olycklige värden, rider mig maran eller hvad är detta för spektakel ? Med qvinnans snabba uppfattning af äfven de mest kinkiga förhållanden här i lifvet, bar frun ögonblickligen rusat in i sängkammaren, utbytt den enkla hvardagsmössan mot en elegant sestneglige och står redan ute i tamburen med ett förbindligt värdinneleende på sina läppar. i För allt i verlden stig på mitt herrskap .... det är viest något litet misstag, men oändligt välkomna i alla fall. Ilisstag! En viss oro börjar visa sig på gästernas anleten, ty genom den öppna matsalsdörren skåda de med föga angenäma känslor det spolierade middagsbordet, glasskärfvorna eg och Svarta hafvet... 1 Det måste dock slutligen komma till en I1 förklaring, och så beger det sig, att den så innerligt saknade vännen och betjenten Andersson, som nyligen för något fuffens blifvit I 1 skild ur tjensten, för att hämnas gått omkring och bjudit alla sitt husbondefolks bekanta på stor . middag den ifrågavarande dager. Den lågsinnade domestikens hämnd lyckades emellertid ej fullkomligt, påstås det. I ett välförsedt göteborgshus är man aldrig förlägen. Gästerna stannade qvar; visserligen fingo de ingen middag, det är sannt, men supn otvanpå den mest lifvade af alla baler var desto mera lysande. Men sedan den dagen är Anderssons minne för evigt bannlyst från den gästvänliga villan, och det kan väl egentligen ingen undra på? ; Det är visserligen sännt, att det finnes en hel hop ungt folk, som aldrig ledsnar på att dansa och anser en bal för det mest: förtjusande på jorden ... men omvexling förnöjer och så föll ett med kändt konstnärssinne begåfvadt värdfolk i måndags på den goda tanken att bjuda eina gäster på någonting annat, något mera estetiskt uppfriskande än det eviga dansandet. Det var i landshöfdingeresidenset. En af dess magnifika salonger var för tillfället omskapad till teater och på denna voro anordnade mästerliga tablsauz vivants efter följande program: C. Marianna: Kusinerna ; Fagerlin ; -Kärleksförklaringen; J. Philipp: Brefskritvare i Sevilla; J. Bell: The maid of Saragossa-; CO. Häberlin: Tuez, tuez (Carl IX under Bartholomeinatten) och G. o. Rosen: xEric XIV, Katarina Månsdotter och Göran Pehrsson. Sällan torde inom en enskild krets vackrare lefvande taflor blifvit framställda: ungdom, skönhet och behag åstadkommo här i förening med en förträfflig belysning, dekoreripg O -CS RR As DB OO DD EL BB 2, och gruppering ett helt af den största effekt, DD ytterligare förhöjd derigenom, att en för hvarje I tafla passande sång eller deklamation åtföljde 58 törevisningen. . Också hade sådane -män af 1I facket som stadsarkitekten Victor v. Gegerfelt 2 och dir. Wilhelm Ahman öfvervakat det hela. Hr Ådmon har bjudit allmänheten på Tartuffes urbild och allmänheten synes ha väl upptagit hvad den bjudits på. För vår egen, enskilda del kunna vi dock ej deri finna annat än en temligen löst hopfogad ram till en ganska apokryfisk anekdot, ett stycke, Vy hvars handling från början ligger klar för — I åskådaren och som trögt släpar sig igenom fem långa akter. Rättvisan fordrar dock det erkännande, att ensamt hr Åhmans glänsande rå spel som den skenhelige presidenten Lamoigm. non — en af de yppersta dramatiska skapelUI ger, han någonsin åstadkommit — akulle förBD må att hålla stycket uppe, äfven om han icke, in I såsom nu är fallet, i allmänhet väl understöddes 3 aina medspelande.. Detta är isynnerhet falljlet med m:llörna Johannesen och Jansson, hvilka tillsammans bilda en så förtjusande grupp, att KB den lättrörde Ludvig XIV:s passion för dem KH båda synes oss lätt förklarlig. Den store LudLig. som af författaren giorta till en helt sim